Anette och jag har bestämt oss för att resa till Kroatien och tillbringa en vecka på ön Brac. Vid automatincheckningen börjar det krångla. Anette får ut sitt boardingcard men jag avvisas av automaten. Anledningen är att jag alldeles nyligen, Anette ovetandes, har ändrat stavningen på mitt förnamn. Anledningen kan jag berätta om i ett annat sammanhang men i passet skrivs mitt namn Bernt och de senaste 58 åren har jag skrivit Berndt. Med de mera noggranna passkontrollerna släpps jag inte igenom den digitala kontrollen.
Det är inte enkelt att förklara avvikelsen vid den manuella incheckningen, än värre för min fru som undrar om jag inte vet vad jag heter osv.
Jag släpps igenom och resan kan börja. Först flyg till Split.
Därefter buss till färjeläget för vidare transport till ön Brac. Där väntar ytterligare en buss som tar oss till den lilla orten Postira.
Vi bor på ett litet hotell där standarden är bra. Jag saknar det där lilla köket som finns i lägenheter men det är ingen stor sak.
Från balkongen har vi fin utsikt över hamnen. Det är en stor balkong och vi tillbringar mycket tid där. Anette läser böcker och stickar Pippi-tröjor till sina barnbarn. Jag skriver om lite av varje, redigerar bilder i kameran och planerar nästa aktivitet.
Första måltiden blir risotto med räkor och parmesan. Det börjar bra .
Jag prövar det lokala vita vinet och det är bra. Senare köper vi hem några flaskor.
Vi utforskar de närmsta omgivningarna och det finns mycket att se.
Tre kilometer från ”vår by” ligger en annan liten by insprängd i berget. Det är nästan som en spökstad men det bor människor där.
Vi tar oss upp på den högsta punkten och kan skåda ut över dalgången där Postira syns. Himlen ser inte allt för inbjudande ut och frågan är om vi hinner gå tillbaka innan regnet kommer men det gör vi.
Dol har en restaurang med några kypare i övre medelåldern som går omkring och smuttar på rödvin. Servicen är bra och stämningen god – fattas bara.
Vi testar specialiteten Cevapcici. Det är kryddstarka korvar som serveras med potatisklyftor och grönsaker. Det var så gott att jag åt det en gång till under veckan.
Kyrkogården i Postira ligger högt med utsikt över havet.
I grannbyn, dit vi promenerade var det ett omfattande renoveringsarbete av strandpromenaden som hade kollapsat.
Under eftermiddagspromenaderna, som också innebär middag, sneglar vi åt en speciell restaurang där man serverar fisk och skaldjur på ett fat för två personer. Nja, den här marina upplevelsen hade jag kunnat vara utan. Fisken var torr, kräftorna sunkiga och räkorna smaklösa men citronerna var bra.
När vi ändå är i närheten av Split beslutar vi oss för att åka dit och titta oss omkring. Det går regelbundet bussar från Postira till Supetar och därifrån direktfärja till Split. Hamnen ligger bara några hundra meter från den gamla delen av staden – den som alla besöker.
Jag förstår länder och städer som har tröttnat på turister när vi baxar oss in bland de gamla historiska byggnaderna. Det är ungefär som att gå i gången på ett flygplan som just landat och meddelat av avstigningen kan påbörjas. Det som säljs utefter gatorna är samma krams som säljs på andra turistorter.
Hur som helst, det finns mycket att titta på. Gregorius av Nin är svår att missa. Statyn är 8,5 meter hög och väger 13 ton. Gregorius var verksam som biskop på 900-talet och hade det lite tungt med påven. Han blev staty 1929 och har flyttat runt i staden. Han har monterats ner någon gång under andra världskriget för att inte visas av outgrundlig anledning. 1954 restaurerades Gregorius och fick sin nuvarande plats framför Diocletianus-palatsets norra port – den gyllene porten.
Statyn är ett av stadens landmärken och turistattraktioner. Enligt lokal sägen medför det tur att vidröra statyns stortå. Detta har medfört att stortån är metalliskt blank.
Undrar ni över mina kunskaper inom ämnet erkänner jag att Wikipedia var till en viss hjälp. Jo, jag vidrörde tån men har inte märkt något särskilt som kan härleda till sägnen.
Det finns faktiskt några butiker som intresserar Anette men det blev inget handlat just här.
Renoveringsarbeten pågår på många ställen. Den här byggarbetaren måste beundras. Det kan inte ha varit lätt att köra ett motordrivet ekipage med armeringjärn genom horderna av turister.
I trängseln hittar vi ett bord utanför en restaurang. Utan att ha riktig koll på vad vi beställer (utom ölen) blir det en trevlig överraskning med hamburgare i svart bröd, det är alltså inte bränt bröd.
Delar av gamla stan har statusen av världsarv och är väl värt ett besök.
För att kunna se mera av ön hyr vi bil en dag. Ett av målen är Zlatni Rat – Den Gyllene stranden. Imponerande från ovan…
…och badvänlig för dem som gillar att bada.
En morgon går jag ut på egen hand för att få det där perfekta ljuset. Nu var det lite si och så med ljuset men det gjorde inte så mycket. Långt innan det börjar röra sig längs gator och torg anländer fiskarna efter att ha plockat upp sina nät. Just den här karlen tyckte det var kul att bli fotograferad eller kanske berodde hans munterhet på att se en turist före kl. 0600 på morgonen.
Postira är en liten ort med ca 1400 invånare. Det är lugnt och trevligt. Maj månad är i början av säsongen och allt har inte riktigt kommit igång. Den stora tillströmningen av turister kommer inte förrän i juni/juli. För min del är det perfekt. Så här tidigt på morgonen är jag själv och kan fotografera vad jag vill utan att en massa turister springer ivägen.
Kyrkan i Postira är högt belägen och alldeles vid sidan av den finns ruinerna från en tidigare kyrka. Jag vet inte om det har varit något evenemang i kyrkan eller om det skall bli något så att säga. Utsmyckningen är i alla fall vacker och omfattande.
Utanför hotellet har vi sett ett anläggningsarbete som stått stilla ända sedan vi kom. Jag hör med hotellpersonalen om det skall se ut så där och får reda på att regnet satt stopp för arbete. Men så en morgon är man igång och det går med en väldig fart. Vi hinner inte att se det färdiga resultatet och jag förstår inte riktigt vad det skall bli – men det blir nog bra det där.
Anette och jag rör oss mycket. Givetvis tog vi både långa och korta promenader i västlig och östlig riktning efter stränderna.
Som komplement till den vackra naturen bryter den röda vallmon av med ytterligare färgprakt.
Och så var det det här med Calzone. Det var Anette som hittade menyn med Calzon sista dagen av vår vistelse i Postira. Jag beställer givetvis en och förväntar mig något alldeles extra. Men det blir en besvikelse och vem har kommit på idén att lägga tomatsåsen ovanpå pizzan.
Postira gav goda vibbar men Calzone hade hade man inte någon koll på.
Är det värt att åka hit – det tycker vi absolut Calzonen till trots.//BA
Lämna ett svar