Road-trip Knaust i Sundsvall – maj 2020

Då var det dags att göra en road-trip norr ut, men inte längre än vad som rekommenderas av Folkhälsomyndigheten. Slutmålet är Sundsvall med en övernattning på anrika Hotell Knaust.

Vi väljer som vanligt vägar vid sidan av de större trafiklederna och passerar faktiskt Sundsvall för att ta oss en titt på Härnösand.

Härnösand med sina 25 000 invånare är trots sin”litenhet” både residens- och stiftsstad. Jag har planerat att vi skall börja med lunch.

Flera restauranger håller stäng nu i ”coronatider”. Jag har full koll och bestämt restaurang redan innan vi åkte hemifrån. Den har inte något emot två lunchgäster. Det ser inte jättetrevligt ut och Anette tittar omedelbart efter alternativ längs vägen. Nu är jag emellertid sådan att finns det en plan så håller man sig till den så länge den går att genomföra. Jodå, jag kan tänka mig att avvika från planen men då skall det råda undantagstillstånd med utegångsförbud eller något liknande.

Menyn får det inte att vattnas i munnen. Jag beslutar mig för en skaldjurspaj, den sista som fanns kvar. Vid servering ser den ut som vilken Frödingepaj som helst från frysdisken på ICA eller Coop, men det här var helt andra grejor. Hade det funnits en till hade jag tagit den.

Centrala Härnösand var snabbt avklarat. Längs vår promenadväg finns ett Systembolag och jag slår till och köper 37,5 cl rött vin för 85 kr med skruvkork eftersom vi inte har någon korkskruv i trosspackningen. Vi hoppar över plastpåse att bära den lilla och oansenliga flaskan i. Den går utmärkt att bära i innerfickan på rocken.

Det finns 15 domkyrkor i Sverige men bara 13 stift, vilket beror på två tidigare sammanslagning av stift, men det är en annan historia. Härnösands domkyrka är landets näst nordligaste. Den nordligaste ligger i Luleå.

Min vana trogen går jag fram och rycker i dörren och, hör och häpna, dörren öppnas. Vid en första anblick är det tomt i det heliga rummet men i en bänkrad sitter en präst som fråga om vi har något intresse av att hör lite om kyrkans historia. Jag svarar givetvis ja.

Det blir en ingående, intressant och personlig berättelse om Härnösands Domkyrka.

Det har funnits en äldre kyrka i Härnösand som uppfördes 1593. Den hade den ryska tsar Peter det dåliga omdömet att bränna ner på samma sätt som han gjorde med de flesta kyrkor, och hela städer förresten, längs ostkusten i början av 1720-talet. Den nuvarande kyrkan stod klar 1846. Så var det förr, alla kyrkor byggdes upp om de blivit förstörda eller blivit för små, dvs. när sittplatserna inte räckte till. Domkyrkan i Härnösand kan ta emot 600 personer efter en ombyggnation. Från början kan jag tänka mig att det rymdes 1000 personer vilket ändå inte är så mycket för en domkyrka.

Här finns flera spännande detaljer och vi kommer bl.a. att uppehålla oss vid predikstolen. Placeringen är noggrant uträknad av akustikerna (om det fanns sådana på på den tiden) för att hamna på den plats och den höjd där akustiken var som bäst. Det är givetvis viktigt att prästen hörs i hela kyrkan.

Nu kom frågan om varför dagens präster sällan eller aldrig använder predikstolen upp. Detta förklaras bl.a. av att det används ljudanläggningar. Men man kan ju använda predikstolen i alla fall anser jag. Faktiskt är det så att många präster tycker det är lite snobbigt att stå i predikstolen och förmedla evangeliet, alltså står man där akustiken är som allra sämst, men med mikrofon.

Hade jag varit präst skulle jag givetvis stått på den plats där man från början bestämt att prästen skulle stå och likt en stridslysten furir smattrat ut evangeliet. Jag hade förresten inte behövt någon mikrofon.

Historien om kyrkans fyra ljuskronor är minst sagt fascinerande. Varje ljuskopp är individuellt gjuten för att ge bästa ljus i kyrkorummet – ja, de är alla olika. Det var bara ett fåtal mästare i landet som klarade detta precisionshantverk. Ända till 2018 hade vi en mästare i Sverige ”V-Fongs Gelbgjuteri i Gränna”. Nu har mästaren, p.g.a. ålder lagt ner verksamheten och kompetensen finns inte längre i landet. Skall Härnösands Domkyrka eller någon annan kyrka få sina ljusarmaturer ompysslade måste de vända sig till Tyskland eller något sydeuropeiskt land.

Jag har nu förmånen att med bakåtböjt huvud titta upp i taket på fyra historiska klenoder från 1600-talet. Från början hängde de i den gamla kyrkan men packades omsorgsfullt ner i lådor och sänktes i Södra sundet år 1720 eftersom man förväntad sig ett anfall från Tsar Peter den store. Nu dök Peter aldrig upp eftersom han han hade lite annat att göra längre söder ut för att krossa Sverige och Karl VII. Eller var det kanske så att han blivit sjuk – han var lite klen faktiskt. Problemet var att han hade problem med att urinera, så svårt att man en gång fick ”tömma” hans uppsvällda urinblåsa med ett rör. Jag tror att han hade prostatacancer, men det är min högst personliga åsikt. Ljuskronorna hade i alla fall klarat sig bra i förvaret och kunde hängas upp igen.

Hur som helst piggade Peter på sig (om det nu var sjukdom som stoppat honom) och anföll överraskande Härnösand år 1721 när inga förberedande åtgärder hade vidtagits. Tack vare ett ingripande av en okänd församlingsmedlem häktades ljuskronorna av under det öronbedövande anfallet och förpassades brutalt ner i en bisättningsgrav i alla hast. Denna gång blev kronorna illa tilltygade men kunde efter handpåläggning av en mästergjutare hängas upp i Domkyrkan 1846. Om de var upphängda i någon ”reservkyrka” under tiden vet jag inte. (Jag hoppas verkligen att biskopen ordnat med säkerheten kring dessa ovärdeliga skatter så att de inte blir förstörda på riktigt.)

Det är nu det händer, när jag försöker ta en bild snett uppåt mot ljuskronorna. Då sticker den lilla vinflaskan fram ur innerfickan. Jag märker inget men Anette ser och försöker göra mig uppmärksam på att det inte ser så bra ut. Jag förstår inte vad hon menar men känner faktiskt på mig att guidningen ändrar karaktär. Att folk har en egen flaska nattvardsvin med skruvkork är man nog inte vana vid i stiftet.

Trots den lilla incidenten fortsätter vi, om än i något snabbare tempo, och jag får ny kunskap. Så här är det. När man renoverar en kyrka skall det göras stilfullt men med tidens material och design.

Oljelamporna som finns på flera ställen är inköpta på loppis av prästen själv. Det blå glaset gör sig bra mot de blå fönstren. Bordet har en utformning som definitivt i hör hemma i 1800-talets mitt men det är stilfullt.

I stiftets västra del som gränsar mot Norge råder samekultur och domkyrkan är till för alla vilket innebär att man har en samiskt altarbrun där skinn, textil, trä och glas blandas – allt är gjort för hand.

Jag har swishat 200 kr som bot för det där med vinflaskan, men framförallt för den fantastiska berättelsen om kyrkan.

Vi lämnar Härnösand och styr mot Hotell Knaust i Sundsvall. Här räcker det med att komma in i foajén för att inse att detta är inte vilket hotell som helst. Det byggdes efter den stora branden i Sundsvall 1888 av den kreativa entreprenörsfamiljen Knaust.

Under träpatronernas storhetstid var det festligt värre på hotellet. Vid ett tillfälle var den största matsalen för liten för ett större kalas. Man lät då slå ner en tegelvägg till angränsande rum. Dagen efter festen murades väggen upp igen.

Det påstås också att någon vildsint ryttare ridit upp för trappan men det finns inga belägg för att det är sant. Däremot är det sant att en ponny av okänd anledning hamnade på våning ett och vägrade ta trappan tillbaka. Det hela slutade med att hästen fick åka varuhissen till entréplanet.

Vi tar trappan upp till rummet – utan häst. Våningsplanen pryds av klassiska möbler som det går alldeles utmärkt att sitta i. Anette och jag ”hänger” gärna på publika ytor när vi bor på hotell och betraktar dessa som ett vårt vardagsrum.

Trappan som leder upp till våningarna är magnifik, men så byggdes och användes hotellet av människor som inte hade något behov av att hålla kostnaderna nere.

Vi tänker inte ha det lika festligt som man en gång hade på Knaust utan nöjer oss med att tömma 37-an med rödvin på rummet innan det är dags för nästa restaurangbesök.

Restaurangen heter Saffran. Det är en spansk tapasbar/restaurang som definitivt var värd besöket.

Jag kör ett säkert kort när jag väljer friterade räkor men chansar med Iberisk griskind med Pedro Ximenez sås – japp, det var griskind det. Avslutningen är också riskfritt – olika ostar.

Efter Knaust beslutar vi oss för att köra till, eller snarare igenom, Ånge. Där finns förvisso en intressant kyrka som byggdes så sent som 1957-58 men det brukar räcka men ett kyrkobesök per resa.

Ånge erbjuder mest berg, skog, vandringsleder och gamla gårdar. Vi är inte utrustade för sådana aktiviteter och nöjer oss med att köpa en Ramlösa på Konsum samtidigt som vi tittar till en park med några träskulpturer utanför en förskola.

Att vi väljer vägen över Ånge har sina skäl. Vi avser nämligen att köra till Ytterhogdal och Kårböle för att se hur det ser ut efter den stora branden 2018.

Jo jisses – här har det brunnit. Den nerbrända arealen är gigantisk och man ser på långt håll var det brunnit. Enligt en rapport från Skogsvårdsstyrelsen brann 90 kvadratkilometer, mestadels skog, ner runt Kårböle.

Vi stannar till och går ut för att titta närmare på förödelsen. Såhär två år efter branden är området relativt ”sterilt”, men det börjar bildas grön vegetation och på några ställen har det börjat växa upp lövsly.

Jag hade förväntat mig att växtligheten skulle kommit längre men är samtidigt tillfreds med att ha fått se förödelsen efter en stor skogsbrand. Den munterheten delar jag förmodligen inte med skogsägarna som inte ens kan använda resterna av skogen som grillkol. Nu är det som det är och jag känner stor sympati för de som drabbats.

Lite omtumlade efter besöket i Kårböle kör vi till Järvsö. Jag har sett ut en pizzeria som kommer lägligt innan sista etappen hem. Givetvis är den stängd för renovering, men som närmsta granne ligger en annan pizzeria – alltså är det bra byta restaurang. (Jag nämnde inledningsvis att jag är noga med att följer planen såvida det inte råder undantagstillstånd med utegångsförbud men vid sådana här tillfällen kan jag tänka mig att justera planen under pågående resa.)

Redan när vi kliver in i restaurangen ser man att detta är en katastrof. Av 12 bord ser samtliga ut som på bilden ovan men nu gäller det att följa den reviderade planen. Jag går fram och beställer medan Anette bär över porslinet från ett bort till ett annat. Gemensamt fixar vi servetter att torka bordet med.

Ytterligare en person sitter i restaurangen. Han är inte lika finkänslig som oss utan utan äter sin pizza med tallrikar och tomma burkar över hela bordet. Det ser ut som han är den sista kvar i en familj med minst fem barn suttit där. Samtidigt tittar han med förundrad blick på Anettes och mitt idoga arbete med att förvandla det som ser ut som botten på en papegojbur till en bordsyta värdig en Calzone.

Leveransen är snabb och Calzonen bra. När vi ätit klart hasar sig den tredje gästen i restaurangen fram till ett bord och börjar duka av och bära in porslinet till disken. Det är alltså avdukaren själv i egen hög person vi haft som granne vid bordet intill.

Vi beslutar oss för att åka hem och dricka kaffe, det är bara 4,5 mil.

Detta var en lyckad resa och jag rekommenderar Domkyrkan i Härnösand. En eller två nätter på Knaust i Sundsvall är också något man borde få uppleva.//BA