Anette och jag åker en vecka till Santorini. Det visar sig vara en bra plats på jorden med många möjligheter till både aktiviteter, rekreation och bra mat.
Den här Grekiska salladen blev inledningen på vår ”kulinariska resa”.
Vi bor på ett litet och oansenligt hotell i utkanten av Kamari. Det bästa med hotellrummet är balkongen på andra våningen.
Jag har rätt bra koll och vet redan innan vi anländer att hotellet ligger mycket nära Santorinis flygplats. Vi ser landningsbanan från balkongen.
Paret i grannrummet hade ingen koll och jag hör deras samtal med researrangörens representant på orten efter första natten. Det började med att man vill byta rum, hotell, stad och möjligen ö och slutade med ordinationen att köpa öronproppar, hålla balkongdörrarna stängda på natten och köpa till AC i rummet eftersom det blev lite svettigt att sova med stängda dörrar. Man köpte inga öronproppar utan stora hörlurar med noice cancelling – det såg kul ut.
Jag gick ut på nätet och kollade upp hur många landningar man har på flygplatsen under tiden vi är där. Det är mellan 40 och 50 stycken per dygn.
För mig var det kul att från första parkett få tillfälle att öva flygplansfotografering.
Frukosten är bra. Yoghurt, honung, bröd, ost, skinka, marmelad, kaffe och vattnig juice. Så var det det härmed ägg. Här har det hårdkokta ägget fått en ny innebörd. Att ta sig igenom skalet funkar bra. Men vitan är så hård att det krävs rejäla tag för att gräva sig fram till den gröna, stenhårda och odelbara kulan som normalt skall vara gul och spröd.
Strandpromenaden i Kamari är en 1,5 km lång restauranggata. Det är så det ser ut på turistorter, inte särskilt genuint men maten är bra.
Vi trivs bra i Grekland och ett av skälen är människorna som tar hand om oss turister. Hovmästaren (om han nu vill bli kallad för det) på Mythos Grill House är ett bra exempel. Han pratade med mig varje gång jag gick förbi restaurangen utan att jag upplevde honom som påträngande och till slut åt vi en lunch.
Det blev friterade sardiner och lamm.
Kamari är snabbt avklarat och vi tar lokalbussen till Fira, Santorinis huvudstad. Fira är känt för sin utsikt, solnedgångar och trapporna till hamnen. Jag tycker att man skall lägga till busshållplatsen. Detta är en av de mest kaotiska platser jag någonsin varit på.
Fira stad ser grekisk ut på håll men det är en turistort.
I Fira är det läge för en espresso och en croissant – det är så jag vill ha det på förmiddagen. Här blir det lite fel, man har inte croissant. Jag frågar om man har något annat och blir erbjuden ”cake” men hade inte tänkt mig en hel sockerkakslängd för sex personer.
Min tanke blev att rulla in det som blev över i en servett och och ta med för kommande behov under resten av dagen men där satte Anette stopp – ät eller lämna. Jag försökte så gott det gick men halva kakan blev kvar.
Utsikten från Fira ner mot hamnen är imponerande.
För att ta sig till och från hamnen har man tre alternativ. Antingen åker man linbana, åsna eller går de 588 trappstegen. Vi går.
Hamnen erbjuder inga överraskningar.
Är det 588 trappor ner till hamnen är det 588 trappor upp. Här är det många som väljer en åsna men det skall man inte göra eftersom det är djurplågeri. Åsnorna plågas på många sätt och ett problem är att turisterna med tiden blivit tämligen feta och väger för mycket. Ryggarna på åsnorna ”går sönder”.
På nätet finns det många artiklar om hur man från Fira stad försöker göra livet bättre för åsnorna.
Jag hade det värst med att gå ned. Mina ben var som spagetti efter ett tag. Anette hade det lite tungt uppför.
Badstranden nedanför strandpromenaden i Kamri är bra och det blir bad varje dag utom en. Stranden består av små svarta stenar, det är ju en vulkanö. Det är bra med badskor och det har jag. Däremot glömde jag att packa badbyxor, men sådana fanns att köpa.
Från badstranden där vi håller till kan man se toppen av berget där den forntida staden Thera ligger.
Vägen dit går längs en 4 km lång serpentinväg som vi ”besegrar” en kväll.
Det är givetvis stängt när vi kommer upp men utsikten över grannbyn Perissa duger gott. En och annan hög med stenar finns också att beskåda och resten av arkeologin kan vi se på nätet.
När vi går tillbaka till Kamari börjar solen gå ner och ljuset blir perfekt för fotografering.
Efter en sådan promenad går det lätt att svalka sig med lämplig dryck.
Det finns en liten ort som heter Emporio som vi tar bussen till. Enligt en reseguide skall gränderna i den gamla delen av orten vara genuin och värd ett besök. Allt stämmer.
Jag försöker med Google Maps för att orientera oss men det fungerar inte – det finns inte en gränd markerad. Vi gissar oss fram och märker att vi återkommer till samma ställen flera gånger.
Få turister hittar hit men turistgrupperna duggar tätt. Hamnar man i en sådan är det omöjligt att ta sig förbi.
Plötsligt dyker det upp en åsna med sin förare när vi sitter och fikar. Jag fotograferar och betalar några euro – det är nog det man vill.
Vi tillbringar en till två timmar på stranden på förmiddagarna. Eftersom det är i slutet av säsongen är det gott om plats. Anette läser och jag snorklar omkring för att upptäcka livet under vattnet. Jag ser faktiskt ganska många fiskar.
Allt är lugnt, men ett team med fyra thailändskor drar omkring och erbjuder massage. När den första får ett artigt nej tack kommer nästa med samma erbjudande osv. Efter fyra nej tack tar det en stund så kommer den första tillbaka och får ett nytt nej tack. Inte fullt lika artigt. Det tar inte lång tid förrän ”tvåan” kommer och då blir jag förbannad och säger åt henne att försvinna vilket hon gör – likt en avlöning. Sedan är det lugnt.
En av dagarna går vi upp kl. 0600 för att ta bussen till Fira och gå en vandringsled till Oia. Det är en sträcka på ca 10 km. När vi åker ligger täcker molnen topparna på bergen.
Efter att ha gått i en halvtimma börjar dimman lätta och vi kan se slutmålet för promenaden. Den här vandringen är bra.
Det är varmt, skönt och svettigt och det krävs att man fyller på vätskedepån.
Förmiddagskaffet dricker vi på ett av alla lyxhotell efter vägen. Att den här flickan ser så glad ut kan möjligen bero på att hon just sålt två koppar kaffe för 10€.
Efter 2,5 timmars promenad är vi framme i Oia. På håll är det en vacker stad. Härifrån kommer de flesta vykorten från det genuina Grekland.
Men centrum är mindre genuint med affärer, packat med turister och mera affärer osv.
Det var inga problem att hitta en restaurang och den här crêpesen med champinjoner och ost var förträfflig. Osten satte smaken.
Busshållplatsen i Fira har jag redan berättat om och den i Oia är i samma klass.
Det fins en sak jag inte kommit åt på Santorini och det är ett besök i en kyrka – nej jag är inte speciellt religiös (bara lite) men intresserad av kyrkor. Det finns hur många kyrkor som helst men alla är låsta, stängda och släckta när jag kommer.
Jag kan i alla fall konstatera att ordningen kring sopcontainern i Kamari ser ungefär lika dan ut som i Bollnäs.
Vår resa börjar närma sig sitt slut. Ägget gick att äta just denna dag, busstransfern fungerar, flyget är i tid, bilen har inte blivit stulen och resan till Röste går utan missöden.
Frågan är om det blir Santorini igen och svaret är nej, vi har sett allt vi vill se. Det är till och med så att Anette och jag börjar diskuterar om vi inte är klara med den här typen av resor. Vi får se framöver, men veckan har varit riktigt bra och har ni inte varit här kan vi rekommendera en resa till Santorini.//BA