1958-60 Skolan börjar
Kortedala fortsätter att växa i nordlig riktning men det är inget som bekymrar mig eller någon annan av hjältarna på ettans gård. Citytorget och Norra centrum är platser långt bortom vår värld. Hemma hos oss har vägarna asfalterats, anläggningsarbetena är klara och vi har en behaglig och bekymmersfri tillvaro.
Efter nyår börjar familjerna kastade ut sina avbarrade julgranar genom de franska balkongerna och från 10:e våningen i ettans punkthus. Normalt var det gårdens fastighetsskötare som samlade ihop och såg till att granarna kom bort.
Vi var några stycken som sprang runt och plockade upp träden och ställde dem efter någon husvägg. Fastighetsskötaren tyckte att vi var käcka och raska gossar som hjälpte till att hålla ordning på gården. Han fixade till och med ett utrymme i källaren dit vi kunde bära granarna.
Vad han inte visste var att vi högg av grenarna, de flesta hade en yxa hemma på den tiden, och fick rejäla påkar som vi kunde anfalla 5:ans gård med. Så var det, vi låg ofta i krig med ”femman”. Den roliga leken pågick ända tills någon av tanterna A eller B kom stormande. Det hände att någon av oss fick in en fullträff och blodvite uppstod. Då kunde ”femmans” motsvarighet till tant A eller B rycka ut. Det innebar att slaget var vunnet och vi kunde retirera som hjältar.
Med tiden blev vi lite övermodiga och bestämde oss för att utöka operationsområde. Fem, sex hjältar började leta upp avlägsna platser som Kalendervägen och Gregorianska gatan – det skulle vi inte gjort. På en av gårdarna mötte vi motstånd men räknade med att vinna striden lätt. Det var ett misstag. Där hade man också samlat julgranar och gjort påkar. Dessutom var man många fler än oss och gick till en våldsam motattack. Vi fick fly i panik med omfattande skador och värst av allt, förlust av påkarna. Det var slagna hjältar med svansen mellan benen som till slut samlades i källaren på ettans gård och slickade såren. Det fick räcka med anfallen mot femmans gård i fortsättningen.
När våren kom lekte vi hej vilt både högt och lågt. Bland annat var vi i sandlådan med små leksaksbilar av märket Lesley, tillverkade i Enland. Bilarna var helt i metall och tålde det mesta. Vi kunde leka i flera timmar med att göra vägar, arrangera krockar och köra sand på flaken. I sandlådan lekte vi pojkar och utanför sandlådan lekte flickorna med dockor – så var det oftast på den tiden.
Det fanns leksaker som jag inte inte tog ut, sådana som inte fick gå sönder. Jag hade en Messerschmitt i plåt som var helig. Heligheten kom sig av att min morfar hade en röd sådan som jag mycket imponerad av. Min Messerschmitt lämpade sig bara för stillsam lek längs mönstret på den ”äkta” matten i storarummet.
Påsk firades på traditionellt sätt med det lilla undantaget att det inte fanns några påskgubbar på gården.
När vi blivit lite äldre hade vi ettöressmällare, ena små rackare, till påsk. Det var egentligen ”smatterband” men vi tvinnade upp stubinen och kunde smälla var och en för sig. Nöjet varade längre på det viset. Jag fick ju egentligen inte ha smällare men det fanns alltid någon knatte med en äldre bror som försörjde oss med sådant som var viktigt.
Det gick att hålla dem i handen när de brann av. Någon fick för sig, vem nu det var, att vi kunde sätta smällarna i låscylindrarna till garageportarna på andra sidan Kvartsekelsgatan. Smärtan i fingrarna blev mindre, för ibland brände det till ordentligt i fingrarna när vi avfyrade.
Vad vi inte tänkte på, och det hade nog inte spelat någon roll, var att varje gång det small eller snarare puffade, åkte pappersrester in i låset. Vi höll på tills smällarna var slut, några 100 stycken, och så var det inte mera med det.
När garageinnehavaren satte nyckeln i låset packades resterna från smällarna ihop så att nyckeln inte gick in helt och porten kunde inte öppnas.
Jag var inte med när det upptäcktes, men det var min far. Det blev stort ståhej – tog ju en himla tid för ”gubbarna” att pilla ut en massa ettöres ur låsen.
När min far väl kom hem berättade han att det var några ongdj-vlar som satt papper i varenda lås, och då räckte man ju inte upp handen precis.
Efter några år på första våningen flyttade vi tvärs över svalen och två trappor upp till en något större lägenhet. Det var ingen stor skillnad med att bo på första våning, förutom att syrran och jag fick ett större rum att dela på.
I det nya sovrummet skulle vi ha en ny taklampa. Min far bestämde sig för göra en sådan. Han behövde säkert lite terapi. Jag tror att det tillverkades lampor i fler lägenheter än vår. Man köpte en stålställning (stommen) och snurrade någon sorts bast runt, runt, runt stommen. Det var visst lite knixigt eftersom bastbandet skulle hållas spänt, snurras och dras åt vid varje övergång mellan ståltrådarna. Mästerverket blev efter idogt arbete klart och fick glödlampa och ”sladd” att hängas upp i taket med. Lampan var gul och lyste som en sol i rummet.
Syrran och jag hade blivit stora och förväntades kunna vara själva några timmar efter att ha blivit nattade när mor och far för omväxling skull gick på bio en kväll. Hur det började kommer jag inte ihåg men jag tror att jag hoppade upp nickade till den gula runda lampskärmen så att den kom i gungning. Det var kul och syrran och jag fortsatte att hoppa. Plötsligt gick glödlampan sönder och det blev mörkt i rummet. Det gjorde inte så mycket. Jag fortsatte att hoppa och lyckades nicka lampan flera gånger i mörkret. Till slut var det dock dags att gå och lägga sig.
När mina föräldrar kom hem efter några timmar skulle de tända i rummet och se efter att vi låg och sov lugnt och stilla. Det gjorde vi – såg det ut som. Jag förstår att min far blev lite fundersam när lampan inte gick att tända men ljuset från storarummet avslöjade korta stumpar av gula basttrådar över hela rummet och i taket hängde ett skelett av ståltrådar med en trasig glödlampa.
Jag låtsassov och förstod att det här inte var bra och antog att det var dags för ”räfst och rättarting” som definitivt inte skulle utfalla till min fördel. Som jag kommer ihåg ingrep min mor och syrran och jag lämnades ifred. På morgonen var både bastrester och lampan borta. Vi pratade inte mer om händelsen i familjen och det blev ingen ny liknande lampa.
Hösten 1958 hände det stora grejor, för då började Folkskolan för mig och alla andra 51-or i Kortedala. Jag gick i Tusenårsskolan på Kortedala Torg. Klassrummet var inrymt på andra våningen i ett affärshus. Det var trångt om skolor och lektionssalar och många av oss fick vår undervisning i ganska primitiva lokaler. På Tusenårsskolan var vi priviligierade eftersom lokalerna var avsedda för undervisning. Jag tror mig minnas att lokalerna egentligen skulle användas av yrkesskolan.
Det fanns två klassrum på övervåningen och i det andra rummet gick en parallellklass. Vi kom så småningom att slås samman till en klass när vi efter två år flyttade till Hundraårsskolan, men det återkommer jag till.
Min mor har berättat att det var svårt att få pengarna att räcka till och man fick vända på slantarna, Till mig köpte hon ändå en keps att ha på huvudet. Jag vet inte hur jag tänkte just då, men om det nu var så fattigt borde det funnits bättre grejor att lägga pengarna på än en keps.
Jag var givetvis den enda i skolan med ett tefat på huvudet. Självklart blev jag inte förstahandsvalet varesig hos tjejerna i klassen eller när det valdes brännbollslag. Jag blev så småningom av med eländet och kunde delta i gemenskapen på lika villkor som övriga klasskamrater. Min mor, som jobbade på TOJO-Livs på torget, fick ta hand om eländet en dag och jag såg den aldrig mera.
Skolan var kul. När man gick dit passerade man flera nya gator där klasskamraterna bodde. Efter hand blev vi en liten grupp av ongar med prydliga små blåa väskor för pojkarna och röda för flickorna, som gick till skolan för att inhämta kunskaper för resten av livet. Det fanns en värld utanför ettans gård och det var kul att utforska andra gårdar och områden.
I klass 1 och 2 sköttes undervisningen av en ”fröken”. Det fanns bara fröknar till de lägre klasserna på den tiden. Det var till och med så att på tandkortet står det klart och tydligt att det vid terminens början skulle lämnas till fröken.
I ”min klass” var vi ca 30 elever, det tillkom och avgick elever mest hela tiden. Eftersom skolan låg på Kortedala Torg hade vi ingen skolgård utan fick tillbringa rasterna i anslutning till trappuppgången till ingången till våra klassrum. När det var dags för lunch gick vi på led till Hundraårsskolan där ”bamba” fanns, för att äta.
Vi läste mycket kristendom och i frökens dagbok står det att vi hade berättelser och samtal i olika religiösa ämnen ex. hjälpsamhet, tacksamhet, vördnad för de gamla osv. och berättelser om Jesu födelse. Förutom detta skulle vi kunna sjunga åtta psalmer. Psalmerna skulle vi givetvis kunna utantill.
För att lära oss bokstäverna fick vi en föregångare till iPad. Det var en liten bok som man kunde vika upp i tre delar och däri låg alfabetets bokstäver som vi fick sätta ihop till ord.
När vi fått våra läroböcker var det viktigt att skydda dem med omslagspapper. Alla mammor med ongar gick till affären och köpte inslagspapper och etiketter. Min mor var så noggrann att även skrivböckerna blev inslagna eller kanske var det så att hon fick papper över och slog in rubbet eftersom det skulle vara nytt papper till nästa klass. Fröken kontrollerade att det var korrekt gjort och för vissa kamrater blev det inte så kul när de kom med oinslagna böcker – man fick sin första anmärkning. Jag klarade mig från anmärkning eftersom allt var inslaget. Det skulle faktiskt dröja några år innan de första anmärkningarna kom.
Vi fick pennor och radergummi och jag har en förnimmelse av att vi även fick färgkritor. Det var inte i första klass men senare började vi skriva med bläckpenna, skaft med stift som doppades i ett bläckhorn. Välskrivning var viktigt och i en speciell skrivbok med hjälplinjer präntades alla alfabetets bokstäver. Vid väl utfört arbete kunde man få en stjärna i boken. Vid mindre bra utfört arbete fick man göra om. Jag klarade mig ganska bra i ämnet välskrivning och behövde sällan göra om, men hade heller inga stjärnor.
Läseboken blev successivt mer och mer komplicerad. Varje bokstav hade en symbol typ apa för ”a” och sol för ”s” osv. När det var dags för bokstaven ”n” kom något som man väl inte får säga, än mindre skriva i dag. Det var en …ger som satt i en balja och tvättade sig. Texten löd ”…ern blir så ren och fin. Titta på hans glada min.”
Det var inte nog med det, för när vi kunde bokstaven och stava och läsa ordet skulle vi måla eller på annat sätt åskådliggöra symbolen. Ibland fick man klistrade små papperskvadrater i olika färger på ett papper. Det blev som en mosaik. Jag har också en bild som gjorts med garntrådar som limmats på ett papper. På det här sättet gjordes avbildningar för alfabetets alla bokstäver.
Bästa akvarellen/arbetet sattes upp på en stor anslagstavlan med hjälp av häftstift. Det var inte så demokratiskt att alla fick sätta upp något på väggen. Var man inte bra så var man inte och alstret fick ligga kvar i mappen i bänken.
I en låda har jag mina arbeten kvar från den tidiga skolgången. När jag går igenom mappen är den första akvarell jag får fram bokstaven ”n”. Inte nog med det, den har häftstiftshål. Det innebär att den hängt på anslagstavlan. I och med det fick konstnären hög status och kunde gå hem till mor och far och berätta om sina färdigheter. Jag har emellertid inget minne av att jag någon gång stoltserat med att jag producerat en teckning som under hela läsåret varit uppsatt på väggen i klassrummet. Det borde jag kommit ihåg för det var stort.
När jag tittar igenom innehållet i mappen ser jag att jag har två akvareller för bokstaven ”n” och den andra har definitivt inga häftstiftshål. Vid en närmare granskning visar det sig att en klasskamrat (Birthe) har gjort den med häftstiftshål. Det står tydligt på baksidan att hon är konstnären. Hur hennes verk hamnat hos mig vet jag inte, men jag har definitivt inte stulit det.
Den andra akvarellen är min och det finns inte så mycket mera att säga – det var lika bra att den fick ligga kvar i bänken.
Jag går igenom alla mina teckningar och målningar – inte en enda med häftstiftshål. Det gjorde i och för sig inte så mycket, jag hade blivit av med kepsen och livet lekte.
Om någon undrar, kan jag meddela att jag har skickat akvarellen till dess rättmätige ägare, efter 57 år, med hopp om att hon ramar in den och hänger den på väggen. Minnet kommer sakta tillbaka och jag börjar se hur akvarellen hamnade hos mig, men det får jag klara ut med Birthe.
Första och andra klass var bekymmersfria och tiden gick fort. På lördagarna hade vi roliga timmen vilket innebar att utvalda elever fick gå fram till katedern och sjung eller göra något annat trivialt.
Innan juluppehållet hade vi uppträdanden som föräldrarna fick komma och titta på. Sådana tillställningar besöktes mest av stolta mammor som antog att deras välartade barn skulle bli något stort, större än vad de själva var.
Jag minns också att fröken läste högt ur en bok. Det var säkert något religiöst, men det var spännande. Framförallt när vi närmade oss juletid läste hon berättelser om Josef och Marias umbäranden med den lilla sonen Jesus. Vi fick givetvis rita teckningar till berättelserna.
Ett annat roligt ämne var Hembygdskunskap. Där hade vi ”intresseområden”. Det första området var skolan och det var inte svårt, vi var ju mitt i det så att säga. Nästa område var trädgården och det var inte lika greppbart. Ingen i klassen hade väl någon trädgård för sådana fanns inte i Kortedala. Undervisningen var anpassad till tiden innan Kortedala, då många människor bodde på landet och odlade livets nödtorft på egen hand. Intresseområdet skogen hade jag bra koll på. Vi var ju där allt som oftast och lekte. Mitt paradområde var annars lantgården eftersom jag var sommarbarn på en bondgård.
När det blev det examen fick vi inga betyg de två första åren, men fröken hade full koll på våra prestationer. Till skolavslutningen skulle det samlas in pengar till fröken. Hon skulle ha en present för att hon gjort sitt jobb. Den traditionen finns kvar än i dag har jag kunnat konstatera när jag varit med mina barnbarn på deras första skolavslutningar.
Trots att vi samlade in pengar gemensamt var det inte ovanligt att några föräldrar (mammor) köpte egna presenter till fröken. Tant ”B” var en sådan. Jag var klasskamrat med hennes dotter och enligt vad jag hörde hemma vid köksbordet trodde tant ”B” att hennes dottern skulle få bättre betyg föra att tant ”B” köpte lite extra – så gick snacket i alla fall hemma hos oss eller rättare sagt hos min far.
Vid min första skolavslutning följde min mor med till frisören på Kortedala Torg. När det blev min tur följde hon med fram och gav frisören instruktioner om hur jag skulle klippas. Det kallades halvstubb med våg. Nästan allt hår åkte av med maskin sånär som en liten tofs längst fram. Tofsen skulle formas till en våg med blåsen. Snyggt skulle det vara. Klippningen kostade fem kronor.
Efter examen åkte syrran och jag till Svarttorp utanför Lekeryd i Småland för att vara sommarbarn hos Anna och Ture. Jag tror att det var Barnavårdsnämnden som skickade iväg ongar från paradiset, som inte hade något bättre att göra för att få miljöombyte. Svarttorp var en liten gård med åtta kor, en häst, två grisar, höns och en katt. Yngsta sonen bodde hemma och fungerade som dräng. Han var fyra, fem år äldre än jag men vi gick bra ihop. Jag tror att han tyckte det var roligt med en ”lillebror”.
Vi sattes på ett tåg och när vi kom fram till Jönköping C sade konduktören åt oss att kliva av. Där stod Anna och någon av deras övriga barn och mötte oss. Jag minns inte hur vi kom vidare men förmodligen åkte vi buss eller också hade man ordnat med en chaufför som körde oss. Oftast fick vi gå de sista kilometerna från busshållplatsen till gården.
Det var riktigt bra att vara hos Anna och Ture. Anna var ”vänligt” sträng och Ture skojfrisk, men det fanns en gräns för vad man fick ställa till med. Anna var djupt religiös och såg till att Ture läste bordsbön innan vi skulle äta.
Alkohol och cigaretter var givetvis totalförbjudet hemma hos Anna och Ture. På radion lyssnade man på nyheter och väder på bestämda tider. I övrigt skulle radion vara avstängd. Den tidens populärmusik hade inget att hämta här.
Anna förklarade också att kortspel var syndigt, ja det var nog förbjudet att tänka tanken på kortspel eller något annat spel. Jag påverkades av ”predikningarna” och har faktiskt aldrig spelat kort. Sätter man mig vid ett pokerbord kommer jag inte att ha mycket att göra.
Några gånger på sommaren fick vi följa med på religiösa tältmöten. Det var inte bara Anna som var djupt religiös utan hela socknen åkte dit. Alldeles i början av 60-talet var dessa möten helt fantastiska. Anna och Tures äldsta son, som jobbade på tändsticksfabriken i Jönköping, spelade kontrabas och några kompisar till honom dragspel, gitarr och trummor. Det var ett grymt drag i tältet och när predikanten kungjorde Herrens väg, den smala vägen, reste sig folk och skrek halleluja, halleluja. Man föll i gråt, man bad om välsignelse och man tackade Gud och Jesus för både det enan och det andra. Många gick fram till predikanten och bad om välsignelse vilket man omedelbart fick till ackompanjemang av spontana lovsånger från de som redan var frälsta. Efter välsignelsen kunde de gå tillbaka till sin plats och fortsätta skrika halleluja av glädjen över att fått möta Jesus och garanterats en plats i paradiset. Det var ju inget nytt för mig eftersom vi redan bodde där, i paradiset alltså.
Hela föreställningen ackompanjerades av svängig akustisk musik – motsatsen till alla släpande psalmer vi sjöng i skolan. Anna och Ture behövde inte gå fram och be om välsignelse för Anna var redan välsignad och Ture åkte förmodligen med på hennes biljett till himmelriket så att säga.
Under de första åren fanns det ingen traktor på gården utan det tunga dragarbetet utfördes med hästen Brunte. När höet skulle bärgas kastade Ture upp oss på lasset. Jag minns att varje resa till logen var ett äventyr som jag upplevde med skräckblandad förtjusning. Det var inte utan att jag var lite rädd för att ramla av det höga lasset – men det skedde aldrig.
Det kunde hända att jag på olika sätt störde det saliga lugnet på gården, men det var enklare tilltag som att sitta i matkällaren och kasta halvruttna potatisar i betongväggen eller kasta ner syrrans cykel från bron till ladan så att den blev skev.
Den hemmavarande sonen hade en gammal moped som han skjutsade mig på och när vi var tillräckligt långt från gården bad jag att få köra, och det fick jag. Nu bar det sig inte bättre än att jag körde omkull på grusvägen och skrapade upp det ena knäet så att blodet strömmade ner för benet. Fanns inte så mycket att göra mer än att ta sig hem till Anna och erkänna.
Anna tog hand om skadan och förband den med maskrosblad så att såret skulle ”vara ut”. Hon var duktig på huskurer och skadan läkte efter att det kommit en massa var.
Att få åka med ”mjölkkalle” till mejeriet i Jönköping var omväxlande. Kalle åkte runt i byarna och hämtade upp mjölkkannorna. På mejeriet i Jönköping lastades kannorna av, tömdes, diskades och lastades på flaket igen, för att på returerna ställas tillbaka på sina respektive mjölkpallar. Under tiden som arbetet utfördes på mejeriet åt Kalle och jag upp maten (smörgåsar) som vi hade med oss. Kalle gick också runt i Jönköping och uträttade ärenden åt bönderna som han hämtat mjölkkannor hos.
När rockringen kom såg Ture till att beställa en sådan av ”mjölkkalle”. Ture ville se ur det fungerade. Jag kunde köra ringen upp och ner efter kroppen hur länge som helst. Det imponerade på Ture men Anna var måttligt imponerad och tittade inte ens.
Det var ofta folk i stugan eftersom Ture också var traktens frisör. Jag kommer ihåg när han förevisade sin nya elektriska klippmaskin. Han tyckte att den var så rolig att använda att han satte mig på en stol och körde bort den lilla vågen längst fram i pannan. Den gjorde ju ändå ingen nytta här på landet så det var ingen stor katastrof.
Andra besökare till gården var knallarna som tog sig runt till till fots eller på cykel. Jag var på ett besök när jag var 19 år och då var Borstakalle där. Jag hade givetvis träffat honom många gånger tidigare och det påstods att ha var landets sista knalle. I sortimentet fanns borstar av alla sorter från Husqvarna Borstfabrik. Specialiteten var Kungstandborsten men någon sådan behövde inte Borstakalle eftersom det inte fanns så mycket att borsta i hans tandlösa mun. När jag såg honom sista gången hade han uppgraderat sitt ekipage och åkte moped med en låda på pakethållaren.
Vad jag kan minnas var Anna och Ture oense bara en gång. Det var sommaren 1959 när Ingemar Johansson gick en boxningsmatch mot Floyd Patterson. Äldsta sonen hade kommit hem för att hjälpa till med att ställa in radion i köket på Radio Luxemburg – kanalen matchen sändes på. Anna tyckte inte att det var något att vara uppe till mitt i natten för och lyssna på. Givetvis skulle jag inte få vara med och kvällen till den 26 juni var det lite grinigt i sugan. Anna gick och lade sig och när sändningen började väckte Ture mig och vi lyssnade på matchen tillsammans med yngsta sonen. Anna delade inte lyckan över att ha fått en världsmästare i tungviktsboxning och alla höll sig lite på sin kant efterföljande dagar.
När sommarlovet i Småland var slut åkte vi tåget tillbaka Göteborg och Kortedala. Vi fick några veckor på gården innan det var dags för nästa årskurs.
Förutom att vara på gården kunde vi roa oss vid dansbanan som låg nedanför Klase-Villes hus.
Det var inte bara dans där. Jag kommer särskilt ihåg någon sorts tivoli med karuseller, lotterier och uppträdanden med storheter som Rock-Olga, Jerry Williams, Burken och andra populära artister från den tiden. En gång var det några motorcykelåkare som körde runt i en stålbur med vertikala väggar. Man körde i hög fart mot varandra utan att krocka. Det var imponerande.
Vid ett tillfälle var det en tävling i att hålla en rockring i rörelse runt kroppen. Jag var för feg för att anmäla mig eller också var jag inte i form just den kvällen. Efter tävlingen kom en flicka och visade hur det skulle gå till. Hon hade inte en ring utan tio stycken som åkte upp och ner längs hennes kropp. Inte bara det, hon kunde, utan att röra ringarna med händerna, dela på paketet så att några var uppe runt halsen, några runt magen och några nere vid knäna.
Jag testade att röka i mycket unga år. Inte så konstigt eftersom min far rökte Bill utan filter. Kompisens mor rökte också men där var det Ritz som gällde. Jag tror förresten inte att det fanns filter på cigaretterna på den tiden.
Det var på den tiden som föräldrarna fick askkoppar när de fyllde år. Nästa gång de fyllde år fick de en ännu större askkoppar osv.
Med den kunskap som finns om rökning i dag kan man säga att vi som hade en eller två rökande föräldrar i någon bemärkelse redan var rökare. Jag kan inte minnas att det någonsin pratades om att rökning var farligt. Å andra sidan var det underförstått att barn inte skulle röka.
Rökarna rökte inne (i mitt fall min far) i lägenheten utan att besvära sig om att t.ex. hålla dörren till den franska balkongen öppen. Spisfläkt hade vi inte och det spelade förmodligen ingen roll för lite rök hade väl ingen dött av.
I tobaksaffären, som låg vid Gregorianska Gatan, kunde man köpa lösa cigaretter. Tobaksaffären fanns flera år innan godisaffären Lyktan byggdes. Det var bara att gå dit och säga att farsan blivit lite röksugen så var det klart. Jag vet att jag varit där och handlat åt honom någon gång. Var farsan inte röksugen kund man ändå gå dit och säga att han blivit röksugen så hade man en cigg.
Kompisen hade inga problem med att ”låna” en Ritz lite då och då av sin intet ont anande mor – det märktes inte om det sköttes snyggt. Så var det en söndag – jag är ganska säker på att det var en söndag eftersom min far var hemma.
Kompisen ”lånade” en Ritz av sin mor och vi begav oss till en säker plats bakom det första garaget på andra sidan Kvartsekelsgatan. För er som inte känner till garagen på Kvartsekelsgatan kan jag berätta att mellan det första garaget och berget fanns en smal ficka/skreva dit man kunde klättra ner och vara skyddad från insyn. Bakom nästa garage fanns ingen sådan ficka. Mellan garagen var det ordnat med två tvättplatser för bilar. Snabbtvätten var ännu inte uppfunnen.
Där ställde sig kompisen och jag och bolmade med ryggarna mot tvättplatsen. Vad jag/vi inte hade koll på var att min far fått för sig att tvätta bilen just då. När han skrubbade framvagnen kunde han stå och titta på kompisen och mig när vi rökte – ganska världsvant faktiskt, för det var inte första gången.
Efter att ha fimpat klättrade vi upp ur skrevan och tog en sväng om skogen för att fixa till så att det inte fanns några spår. Vi tuggade granbarr, drog fingrarna mellan grankvistar, andades djupt flera gånger osv. Till sist luktade vi på varandras andedräkter och konstaterade sakkunnigt att nu var alla spår borta. Dags att gå hem.
När jag, intet ont anande, kom hem ropade min far på mig att jag skulle komma in i ”storarummet”. Där satt han med ett askfat som han fått i födelsedagspresent och ett paket Bill.
Jag vill prata med dig, ta en cigarett förresten, sade han samtidigt som han drog in ett halsbloss och skickade över cigarettpaketet till mig. Jag förstod inte vad som hände men jag fattade att det var något lurigt på gång och bestämde mig för att neka, alldeles oavsett vad saken gällde.
Jag var inte sugen på rökat så jag avböjde. Därefter berättade han vad han sett och om det hände en gång till skull jag … jag minns inte vad det var men jag kommer ihåg att det inte var något jag längtade efter.
På lördagarna fanns det en möjlighet att tjäna pengar i anslutning till ettans gård. Det handlade om att säja GT på lördagseftermiddagarna. På slang hette det att ”chacka tidningar”. Det var större grabbar som hade egna chack (områden att sälja tidningar på) men det hände ibland att någon uteblev och då kunde han som körde tidningsbilen dela upp deras packe med tidningar så att vi småknattar fick var sin hanterbar bunt, ett hus eller några uppgångar som vi skulle springa runt i, ringa på dörrarna och fråga om man skulle ha tidningen. Det var ett enkelt och roligt jobb. Tog tidningarna inte slut gick man på gatan ner mot Kortedala Torg och sålde till förbipasserande.
Förtjänsten var inte så stor men men det räckte till en cigarett, Rifftuggummi och serietidningen Davy Crockett. Davy Crockett var min absoluta favorit och nu när man gått ut andra klass och skulle börja i trean kunde man läsa texten i pratbubblorna. Språket var inte så avancerat och ord som uhggg, zip, smack, poff, tjong och pang hade man bra koll på. Ja, det var inte så litterärt utvecklande men fungerade bra på ettans gård.
Tiden var utmätt och det började gå mot höst. Vi skulle byta skola och komma till Hundraårsskolan. Syrran gick där redan och min bästa kompis på gården gick där också. Det pratades inte så mycket om skolan men det som sades var både spännande och skrämmande. Det skulle finnas en tillsyningslärare som visst inte var att leka med och som man skulle hålla sig långt borta ifrån.
Vi som var ”minstingar” på skolan skulle också passa oss för några utpekade elever i de högre klasserna, fyran till sexan.
Vi visste att de flesta av oss skulle gå i samma klass men det skulle komma många nya klasskamrater som vi inte kände.
Jag kände mig ändå förberedd på det nya äventyret. //BA