1953-58 Etablering på ettans gård
En artikel i Göteborgs Posten förtäljer att första familjen flyttade in i sin nya lägenhet den 7 november 1953. Det var armétekniker Nils Nilsson från A2, hustru Elin, sonen Stig och dottern Lisbeth.
”Eftersom lägenheten fått nummer 1 på Månadsgatan 19 fick familjen ett överraskande besök mitt i flyttbestyren av ordföranden i Göteborgs Bostads Aktiebolag Torsten Henriksson, direktör Carl Edler m.fl. som ville gratulera. Herr Nilsson fick motta en inramad förstoring av ett flygfoto över Kortedalaområdet försedd med en silverplåt och fru Nilsson fick vackra blommor.” – stod det att läsa.
Vi kom en vecka innan jul 1953. Husen och lägenheterna var klara. För övrigt fanns det ingenting förutom lera, men vad gjorde det, vi hade ju kommit till paradiset.
Om bohaget var spartanskt när vi flyttade till Masthugget så hade det blivit betydligt mera grejor när vi kom till Kortedala.
Relationen till farfars kvinna nummer tre hade på inget sätt förändrats men farfar kunde ändå ställa upp med en lastbil och bärhjälp.
Det blev krångel direkt. Grannen i 3A hade inte riktigt koll på vilken lägenhet de skulle flytta in i. De hade tagit vår lägenhet i besittning, men skulle bo tvärs över svalen. Lite synd om dem eftersom de var klara och hade gardinupphängning på gång. Nu löste det sig i bästa anda – det var bara att bära över deras grejor till den andra lägenheten, så var det klart.
Lägenheten vi flyttade in i var 56 kvm stor, med hall, kök, två sovrum, wc och ett ”storarum” (vi kallade vardagsrummet så) med parkettgolv. Det fanns rinnande varmt och kallt vatten, elspis med ugn och element i varje rum. Man behövde inte elda för att få värme längre. Lägenheten hade tvåglasfönster som höll kylan ute. Så småningom fick vi också persienner, men sådana fick man köpa själv. En annan finess var sopnedkast på svalen. För varje gård fanns en fastighetsskötare som bland annat såg till att tunnorna inte blev överfyllda.
Allt var lyx – inget av detta fanns i Masthugget och framför allt, ingen hade bott i lägenheten före oss. Huset saknade vind men det kompenserades av en väl tilltagen källare med skyddsrum, förråd, cykelrum och en modern tvättstuga med tvättmaskin, centrifug och en stor torktumlare. Det innebar att mammorna inte behövd kila upp på vinden för att hänga tvätt längre.
Köket var stort och rymligt med en massa finesser, såsom elektrisk spis med ugn, stor diskbänk med kranar för varmt och kallt vatten, kaklat stänkskydd och rymliga skåp och lådor.
Lägenheterna var kompletta, sånär som på telefon. Teleskåpet fanns på svalen men telefon fick man fixa själv. Fixa själv förresten, man fick ödmjukt ansöka hos det Kungliga Televerket om att få en telefon inkopplad. Efter att ansökan behandlats och godkänts kom en teletekniker med en svart backelittelefon utrustad med nummerskiva och utförde installationen. Vi var snabba med att beställa telefon och numret blev 463192. Ja, jag minns det än, just det numret har följt mig genom hela livet. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att man alltid svarade med telefonnumret på den tiden. Det kan anses lite märkligt eftersom den som ringt upp borde veta vilket nummer han eller hon slagit. Långt senare blev det brukligt att säga sitt efternamn. Det tog dessutom några år innan syrran och jag fick svara i telefonen. Jag minns att den svarta pjäsen var helig.
I storarummet hade vi en fransk balkong. Vad man skulle med den till förstod jag aldrig, men det var flott. Det var från denna utsikt som jag började utforska världen, vilket var detsamma som 1:ans gård på Kvartsekelsgatan.
Det var i och för sig inte så mycket att se. Kortedala Torg och torget vid Runstavsgatan var inte klara och den närmsta livsmedelsaffären låg på Kalendervägen. 7-ans spårvagn gick bara till Bellevue och därifrån fick man ta bussen, som stannade i närheten av gården där vi bodde, det var allt, men det skulle bli bättre.
Första julen i lägenheten var spartansk och det var inte tal om julklappar. Däremot hade vi lite julmat som jag var försiktig med att stoppa i mig. Min farmor var med den julen men hon var svår att få kontakt med och levde i sin egen bubbla. Det berodde på att hon några år tidigare hade opererats för en tumör på hjärnan på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Operationsmetoden var inte så beprövad och man skar olyckligtvis bort lite vävnader som egentligen skulle vara kvar. Hon blev i alla fall inte sig själv efter operationen och resten av sitt liv institutionsvårdades hon. Hon blev över 90 år utan att veta om det.
Månaderna gick och jag började känna mig hemma på gården. Så kom påsken och då kläddes ongarna ut. Flickorna fick bli påskkäringar och pojkarna påskgubbar. Påskkäringar hade alltid funnits, men hur man kunde komma på idén att klä ut små välartade gossar till påskgubbar är svårbegripligt. Det har ju inte så mycket med Jesus lidande på Golgata att göra.
Som framgår av bilden ser jag inte så munter ut och det är inte så konstigt. Att bara stå där med syrran och hennes kompis måste ha varit en pina. Man hade ju ingen riktig uppgift, bara stå och se ut som en påskgubbe för att Jesus hade dött. Jag tror att jag bara var påskgubbe en gång.
Tillbaka till verkligheten, ettans gård med ”punkhus” nummer ett. Ja, det heter punkthus men det hade jag lite svårt att säga, så det blev punkhus.
För varje punkthus med vidhängande 3-våningshus fanns en gård. Det var mera än en gård, det var en världsdel till vilken man kände stor tillhörighet. På gården hände allt. Gick man ut kom det alltid någon att leka eller göra något bus tillsammans med. Vi var nästan alltid ute och lekte på den tiden.
Gården avgränsades på ena sidan av ett gigantiskt berg. Jag har varit där många gånger i vuxen ålder och konstaterat att det inte är speciellt stort, men att klättra upp från den branta sidan var ett prov på ”djärvhet”. Det tog mig något år innan jag lyckades. Ibland hände det att någon ramlade ner med stort ståhej till följd, men sådant fick man ta.
Bakom berget låg skogen och eftersom Kortedala inte var så utbyggt på den tiden var det verkligen en skog. Vi ongar var ofta där och lekte en del kul lekar. Bl.a. byggde vi kojor. I kojorna hade den tidens ”osedlighetstidningar” som var spännande att kolla i.
Givetvis lekte vi med eld, för det var kul. Vid ett tillfälle gick det snett för två kompisar (jag var inte med när det hände) och kojan tog eld. Elden spred sig till träden som också började brinna. Vi hade en skogsbrand – stort.
För pyromanerna var det flykt som gällde. Men när det kom brandbilar, polis och en massa människor blev de nyfikna. Sådan uppståndelse var det inte så ofta på ettans gård och kompisarna ville ju också se vad man satt igång. Man närmade sig successivt skådespelet och var efter ett tag längst fram. Polisen gick runt och frågade om det var någon som visste något osv. Snabbt lokaliserades gossarna eftersom ögonbryn och hår var avbränt och doften av brandrök påtaglig.
Kompisen gjorde som brukligt var på ettans gård – nekade. Misstankarna var emellertid så starka att det blev till att kliva in i polisbilen för vidare transport till polisstationen. Där kom erkännandet.
Föräldrarna till ”pyromanerna” var säkert så där lagom muntra den kvällen, men ettans gård hade fått två hjältar och det fanns mycket att prata om de närmsta dagarna.
Skogen brann flera gånger och vid ett tillfälle var det några flickor från 5-ans gård som fått fyr när de skulle grilla korv. Flickorna var smarta nog att inte gå tillbaka till brottsplatsen utan gömde sig i källaren och blev aldrig upptäckta och heller inga hjältar. (Hur jag kan veta detta – jo, jag har fått det berättat av en av flickorna många år efter att det inträffade.)
Trevåningshusets källare på gården var en fröjd att vara i. Det var inte tillåtet vilket var detsamma som att det var där man var. Kom det någon vuxen, oftast en mamma som skulle till tvättstugan (pappor tvättade inte på den tiden), var det flykt som gällde. I förrådsgången släckte, eller snarare väntade man på att ljuset skulle slockna eftersom det var tidsstyrt, och försökte gå rakt fram i mörkret tills man kunde slå handen i väggen vid gångens slut. Efter hand blev leken mera avancerad och vi tävlade två och två om att springa sträckan så snabbt som möjligt. Det var en kul lek. Varför kan man ju undra, och det vet jag inte. Det bara var så.
Jag fick en sprillans ny cykel med ”bönpall” som jag var mycket stolt över. När jag inte cyklade stod den parkerad i källarens cykelrum och en morgon när jag skulle hämta den var det någon son hade skurit upp bönpallen så att skumgummit putade ut. Min far lagade den med isoleringsband, men det blev aldrig lika roligt att cykla mera,
På gården fanns en cykelbana. Det var en asfalterad slinga runt en gräsmatta, där vi spelade fotboll. Vintertid spolade fastighetsskötaren planen och vi åkte skridskor och spelade hockey. Detta var innan Isdalas konstfrusna is. Det fanns också en eller rent av två sandlådor och några gungor.
Jag minns att tefatet introducerades ungefär vid den här tiden. En rund plåtskiva med ett handtag att hålla sig i. Vintertid användes tefatet för att åka i backar med. Det gick också bra att åka på en kartongskiva om man inte hade något tefat. Bästa åkplatsen för oss på ettans gård var bilvägen ner mot Runstavstorget. Kom det någon bil eller buss fick man rulla åt sidan.
När det närmade sig jul (igen) blev det omöjligt att vara i källarens förrådsgångar eftersom många familjer i huset lutade fisk. Det stank rejält och min far präntade nogsamt in i huvudet på mig att på Annadagen skulle fisken läggas i vatten och Luciadagen i lut. (Anna i vatten – lusse i lut). Denna kunskap har jag inte haft någon nytta av, men vem vet, den kanske kommer till användning någon gång. Ofta gick fisken inte att äta, antingen var det för mycket lut eller för lite vatten eller för varmt i källaren. Det fanns alltid en sakkunnig förklaring till varför resultatet inte blev det förväntade. Jag tror att jag tyckte att den alltid var dålig, varesig den var ”bra eller dålig” så att säga.
Vid julbordet sa föräldrarna att det bara var att äta för den smakar nästan inget – varför då äta funderade jag men sade inget. Man gjorde helt enkelt inte det.
Att ettans gård var betydelsefull har jag redan sagt och det var säkert lika på alla andra gårdar i Kortedala. Jag har läst att när man planerade Kortedala var det viktigt att det skulle finnas gott om plats för alla barn, och det fanns verkligen plats.
”Frk. O” från Drätselkontoret dök upp igen. Anledningen var att hon skulle visa upp en lägenhet i Kortedala för någon grupp nyfikna. Hon sade till min mor att hon ville visa upp just vår lägenhet eftersom hon trodde sig veta att det hos oss rådde god ordning och så var det.
Vi blev ju inte rikare för att vi flyttade till Kortedala. Det innebar att båda mina föräldrar arbetade och jag blev tidigt ett ”nyckelbarn” med nyckeln till lägenheten hängande runt halsen i en kedja. Det var bra för då hade man tillgång till källaren.
Egentligen behövde jag ingen nyckel eftersom jag ändå inte fick gå in när föräldrarna jobbade. Men det är klart, alltid kunde omständigheterna göra att man måste gå in och då behövdes nyckeln. Att ta in kompisar och leka var definitivt förbjudet. Ordningen i lägenheten var rigorös och det märktes omedelbart om jag hade brutit mot förbudet.
I bokhyllan stod Det Bästas volymer som ingen läste och på väggarna hängde konst från konstföreningen på Volvo.
Kontrollen av vad vi gjorde på gården när föräldrarna arbetade rigorös. Den sköttes av två hemmafruar.
Vi kan kalla dem för tant A och tant B. Tant A var bra, för hon skällde lika mycket på alla ”skitongar” och hon gjorde det omedelbart. Tant B var det värre med för hon hade specialiserat sig på mig. Det resulterade i att hon var och varannan dag hängde ut genom fönstret högt upp i ettans punkthus och högljutt rapporterade om mina synder till min far när han kom hem från jobbet på eftermiddagarna.
Vid ett tillfälle var tant B så förbannad på mig att hon skrek att sådana som min far inte borde få ha barn eftersom han inte kunde uppfostra mig. Då blev det lite högljutt på gården, vilket det gjorde i bland, och min far gick segrande ur striden kan man säga. Han och tant B talade aldrig med varandra efter den urladdningen.
På den tiden var tant A och B ett gissel, men i efterhand kan jag konstatera att det var deras självpåtagna ”polisroll” som gjorde att ordning rådde på gården – egentligen en sorts dagisfröknar. Det fanns förmodligen gårdspoliser på alla gårdar eftersom det inte var ovanligt att bara papporna arbetade. Det räckte för att hålla nöden från dörren på den tiden, även om många hade det kämpigt.
I en lägenhet i ettans punkthus såg jag för första gången på TV. Sigge Cirkus hette programmet. Det var en overklig upplevelse, någon rörde sig inne i lådan med fönster. De flesta av gårdens ongar fick komma in till en grabb på lördagarna och beskåda märkvärdigheten som kallades för TV.
Det var också till detta hus som ”italienarna” flyttade. Italienarna (en familj) hade kommit till Sverige för att arbeta på SKF. De bodde först i baracker mellan Kviberg och Säveån. Så småningom flyttade de till lägenheter i omgivningen, Kortedala inte minst. Det var egentligen inget märkvärdigt med det, men det var något nytt och ordet invandrare fanns inte. De var Italienarna helt enkelt.
På taket till ”ettan” fanns en piskställning – alltså gick det att ta sig dit. Det var en enkel match att klättra över staketet och därefter röra sig fritt på taket. Det var kul att springa runt där uppe och ju längre mot takets kant man vågade gå, desto djärvare var man, vilket var lika med tapperhetspoäng. Inte speciellt smart men så var det. En kul grej var att ropa på förbipasserande som inte kunde ana att vi stod på taket och hojtade. Olyckligtvis ropade jag på tant B en gång, jag såg nog inte att det var hon men hon såg mig och då tog det hus i … Efter denna lilla incident låstes dörren till piskställningen.
Ettans punkthus hade hiss och världens längsta sopnedkast. Det erbjöd en massa tillfällen till kreativa lekar. Som att hälla vatten i röret när fastighetsskötaren skulle flytta på tunnorna. Det var också rätt kul att åka upp några våningar och hålla hissdörren öppen när någon skulle åka med hissen. När man hörde att de började gå upp eftersom hissen inte funkade stack man in och åkte ner. Hade man lite tur kunde man se när de gick upp och leende vinka. Ja, ja, sådana var några stycken på ettans gård, annars var vi snälla och välartade barn.
När vi hade gäster, och det var ganska ofta eftersom många ville se paradiset, fotograferades gästerna med ”ettan” i bakgrunden. Ibland fick mina föräldrar för sig att ta med gästerna till vattentornet eller Geråskulle. Det blev med tiden rätt tjatigt att knalla dit, ställa upp sig, le, fotograferas och gå tillbaka, men så var det. Till och med farfars kvinna nummer tre kunde inte hålla sig från att komma och titta på paradiset.
Förutom att vara på ettans gård hade vi andra aktiviteter i Kortedala. Jag minns att vi fick gå i söndagsskola i någon lokal. En snäll tant läste berättelser om Gud och Jesus och vi fick bilder att klistra in i en bok. Just söndagsskolan var inget man fick tapperhetspoäng för på ettans gård, så jag släpper det – men det var kul.
På Kortedala torg, som så småningom färdigställdes, fanns Forum och dit gick vi på matiné. Biolokalen hade inte sluttande golv vilket innebar att det gällde att sitta långt fram, i synnerhet om man bara var ”två äpplen hög” som jag.
Innan vi blev insläppta fick vi stå i kö och täten kom närmare och närmare dörren till entrén ju längre vi fick vänta. Då kom vaktmästare ”bakåt” och organiserade upp kön. Han kallades för ”bakåt” eftersom det var det enda han sade.
Under föreställningen skapade vi, som inte kunde busvissla, oljud genom att blåsa i den vikta biobiljetten. Filmer typ Zorro var populära. Efter en sådan film drog vi till berget hemma på gården och spelade filmen en gång till. Filmerna innehöll alltid en hjälte, en eller flera skurkar och en vacker lady som på något sätt skulle räddas från något. Nu var det så att alla ville vara hjältar när vi spelade om filmen och tjejerna lyste med sin frånvaro. Alltså slogs och fäktades alla hjältar mot varandra, vilket kunde bli hårdhänt, tills bara en var kvar – vinnaren blev veckans hjälte.
På torget nere vid Runstavsgatan kom så småningom en samlingslokal till. Bland annat VOLVO arrangerade små fester för barn till VOLVO-arbetare. Jag minns att det en gång var teater och då spelades Grodan Boll och Kalle Stropp. Vid sådana tillställningar fick vi också godispåsar med frukt när vi gick hem.
På somrarna hade vi det som kallas ”badbarn” (finns visst än i dag). Bleka och magra barn från förorten fick åka till Askim för att stärkas med uppfriskande salta bad i svinkallt havsvatten. Ett gäng robusta damer tog ansvaret för oss. Vi fick kakao att dricka och några limpmackor att äta. Detta var innan Obojen. Det var för övrigt där jag lärde mig att simma och tog mitt första simmärke. Under simprovet för märket på 25 meter brände jag mig en brännmanet. Det blev inga mera simmärken för mig.
Annars var jag inte på gården under somrarna, eller åtminstone tre – fyra veckor under sommaren. Då var syrran och jag ”sommarbarn” hos Anna och Ture i Svarttorp. Det var en gård som låg några mil utanför Huskvarna. Närmsta större ort var Lekeryd. Det här är kom att bli de bästa somrar jag någonsin upplevt, men det återkommer jag till i nästa kapitel.
Vi köpte bil tidigt, 1954 eller 55. Det var VD på VOLVO (min far arbetade där) som ordnade så att VOLVO-anställda kunde köpa bil mycket förmånligt på avbetalning under förutsättning att man behöll bilen i ett år. Den kostade kring 27.000 kr på den tiden. Bra pris.
Bensinen kostade väl 50-60 öre per liter. Vi åkte bil en hel del och det har jag fortsatt med som vuxen.
I bilen fanns inga säkerhetsbälten och om det hade funnits hade man säkert inte använt dem, man hade inte tänkt att krocka just den dagen.
Jag mådde alltid illa under våra bilfärder. En gång spydde jag i bilens baksäte. Det blev ett stort ståhej. Stanna, ut med ongarna, torka upp osv. Jag minns än i dag min fars kommentar – konstig onge som inte kan åka bil. Att han rökte Bill och fimpade i den lilla och överfulla askkoppen kunde ha en viss påverkan på mitt hälsotillstånd tänkte man inte på, på den tiden.
Nu hade mitt ständiga illamående i bilen den fördelen att jag fick stå på bilens kardantunnel med armarna på framsätet och titta ut genom vindrutan. Det var visst bättre för balanssinnet sades det. Inget ont utan att det har något gott med sig.
En gång åkte vi till Hornborgasjön för att titta på trandansen. Upp tidigt i ottan och iväg. Vi hade mat med oss men fick vänta med förplägnaden tills dess att vi kommit fram – fick inte missa dansen.
Väl framme fanns det inte en trana så lång ögat kunde se. Jag kommer ihåg att min far frågade en gubbe var tranorna dansade. De har flugit vidare för flera dagar sedan blev svaret. Vi åt i alla fall, sedan tillbaka till Kortedala och ”ettans gård”. Där dansade förvisso inga tranor men vi var ändå några stycken som stod för förstklassig underhållning till vissas förfäran och andras förtjusning.//BA