1960-64 Paradiset var en illusion
Mot slutet av sommaren fick min far för sig att vi skulle åka till Råö för att bada och det var inte bara en gång han fick den idén. Han hade fått tipset av en arbetskamrat på Volvo – Råö var den perfekta badplatsen om man ville bada ostört. Alla mina kamrater åkte till Askim eller Näset men vi skulle till Råö, så var det bara.
Råö ligger utåt Onsala väster om Kungsbacka och omgivningarna blir mer och mer öde ju närmre havet man kommer. Resan dit och hem i Volvon var påfrestande varma sensommardagar.
Vi hade öppningsbara fönster i baksätet och jag gjorde misstaget att öppna rutan på min sida för att få lite luft. Det skulle jag inte gjort för det blev ett herrans liv. Bilen var nu för evigt förlorad när det lilla ventilationsfönstret öppnats. Det skulle efter en sådan oförsiktig åtgärd regna in i bilen för all framtid. Jag vet att jag redan då funderade över hur man kunde göra fönstren öppningsbara om det skulle regna in efter första öppningen. Men så var det, öppnade man sidorutorna bak skulle bilen bli som ett rullande badkar – skitbil.
Tillbaka till Råö. Från att bilen parkerats klättrade vi först över ett taggtrådsstängsel. Stängslet var uppsatt för att en hjord med ungkreatur inte skulle lämna platsen, vilket annars hade varit förståligt.
När vi kom med vårt pick och pack blev djuren intresserade och började gå mot det lilla sällskapet för att efter ett tag öka farten och slutligen gallopera i riktning mot oss. Vi fick också springa för att komma över taggtrådsstängslet på andra sidan ängen. Därefter var det en kilometer kvar till stranden – det var ingen strand, i alla fall inte en sådan som fanns ute på Näset eller Askim. Stranden bestod av stora stenar och koskitar lite här och där. I vattnet blev det vråldjupt direkt, men det var ostört. Ingen annan människa skulle någonsin komma på idén att ta sig dit.
Vi satt bland klipporna i flera timmar innan det var dags att åka hem. Samma procedur tillbaka. Först kliva bland stenar och koskit. Därefter över taggtrådsstängslet två gånger och hålla sig undan från kreaturen, lasta in i bilen och den långa resan hem. Bilen som stått i solen hela dagen var stekhet. Förutom att bakrutorna inte fick öppnas så fick heller inte sidofönstren fram vevas ner eftersom man då kunde få nackspärr. Jag har aldrig varit i närheten av Råö som vuxen och förhoppningsvis har det blivit ett industriområde eller något annat dit tillträde är förbjudet.
Sommarlovet går mot sitt slut. Jag och mina klasskamrater skall börja på Hundraårsskolan. Som jag berättat tidigare hade vi varit där och ätit i bamba. Skolan var bekant men ändå något helt annat än Tusenårsskolan
Syrran gick där redan och min kompis på ettans gård hade också varit där sedan ett år tillbaka. Jag var hyfsat uppdaterad på vad som skulle hända, vilka lärare man skall se upp med och vilka större killar som kund vara lite besvärliga om man kom i vägen för dem på rasterna.
Det fanns en riktig asfaltsbelagd skolgård och några träd. På ena långsidan sattes det upp ett regnskydd och det var bra eftersom det var förbjudet att uppehålla sig inne i skolbyggnaden på rasterna även när det regnade. Man var å andra sidan alltid ute på rasten, det var det som var poängen med rast.
Klass 1, 2 och 3 gick vi i folkskolan men i 4.an eller om det var 5:an blev det ett nytt skolsystem och vi gick i något som kallades försöksskolan. För oss elever gjorde det ingen skillnad. Vi hade samma böcker och lärare. Dagarna var lika långa och vi hade skolgång på lördagar.
När kallelsen till tredje klass i Hundrårsskolan kom stod det att vi skulle få en magister och det var vi inte vana vid – en gubbe.
Nu visade det sig att han faktiskt inte var så mycket gubbe. Vi var hans första klass efter lärarutbildningen. Han hette Leif men tilltalades ”Magistern”. Vägen till läraryrket hade inte varit spikrak har jag fått veta långt efter att han släppt oss vidare till nya och högre klasser. Egentligen ville han bli musiker med fiol och piano som instrument men det var lärare han blev.
Leif var en hygglig karl. Musikintresset tog han med sig in i klassrummet och det började direkt. Han spelade fiol på många lektioner oavsett vad vi hade för ämne just då. På musiklektionerna var det mestadels orgeln som kom till användning. Det blev många psalmer och visor av Evert Taub under de fyra åren han härskade framme vid katedern.
Ganska tidigt i tredje klass skulle vi ta ett klasskort och då har jag en gipsad arm. Det beror på att jag varit i skogen vid ettans gård och lekt. Vid berget fanns en klippa och en bit bort ett träd. Det var enkelt att kasta sig ut från klippan och fatta tag om en gren, pendla några gånger och därefter med en panters smidighet släppa greppet och landa på fötterna. Det här gjorde vi mest hela tiden och det var rutin. Men just denna gång blev jag lite nonchalant – tog bara för givet att det skulle fungera, men det gjorde det inte. Jag tappade greppet i den framåtpendlande rörelsen och landade på rumpan med armen utsträckt bakåt mot marken. Jag kände direkt att det gick åt skogen men sådant visade man inte.
Först gjorde det inte så ont och jag sade inget. Min kompis såg emellertid att något inte var som det skulle och vi slutade med leken. Jag ansåg inte att det fanns anledning att gå hem så vi fortsatte att vara på gården. Tiden gick och smärtan ökade. Till slut kunde jag inte röra armen och värken blev bara värre. Jag började må illa, svettas och ansiktsfärgen växlade mellan rött och vitt. Då tyckte kompisen att det kanske ändå var bäst att gå hem och så fick det bli.
Hemma berättade jag att jag hade ont i armen och fick beskriva hur det gått till. Nu var smärtan så stor att det inte gick att röra på armen och jag blev vimmelkantig när mina föräldrar skulle undersöka skadan. Då togs beslutet att åka till Barnsjukhuset i den stekheta PV-n för vidare undersökning.
Efter röntgen visade det sig att överarmsbenet var av och jag gipsades. Förmodligen fick jag några magnecyl för att lindra smärtan och därefter tillbaka hem.
Efter några dagar hade jag piggat på mig och kunde vara med på gården och i klassen igen, även om det fanns begränsningar i min medverkan.
Med gipsad arm hade man vissa privilegier både hemma och i skolan. Jag insåg snabbt att det faktiskt fanns en hel del fördelar med att vara konvalescent vilket i första hand märktes hemma.
Där fick inte syrran bråka med mig och det utnyttjade jag genom att hålla upp armen mot henne så fort hon närmade sig. Jag terroriserade henne med armen i vädret så ofta tillfälle bjöds. Hon tröttnade väl till slut och knuffade till mig på den friska armen så att jag slog gipset i rutan till glasdörren på den franska balkongen och rutan gick i tusen bitar.
Vid tillfället var min far nere på gården och piskade den ”äkta” mattan till storarummet. Jag visste inte att han var så snabb, för satan i gatan så fort han kom upp till tredje våningen med matta och mattpiskare. Nu var det räfst och rättarting på gång och denna gång låg jag bra till, men det gjorde inte syrran.
I skolan behövde man inte vara med på gymnastiklektionerna. Å andra sidan tyckte jag att dessa lektioner var roliga så det var ingen fördel direkt. Det tog sex veckor sedan åkte gipset av och jag var med i matchen igen.
Mitt intresse för serietidningar utvecklades under konvalescenten. Mina två nya favoriter blev Dennis och Fantomen. Jag blev tidigt medlem i Fantomenklubben och erhöll ett startset med bl.a. hemligt bläck. Skrev man med det syntes det inte förrän man höll upp pappret mot ljuset. Det var inget man hade någon större nytta av men det hade kunnat komma till användning. Mera nytta hade man av förstoringsglaset som också fanns med i startpaketet. Det funkade perfekt att bränna in sina initialer i livremmen med. När inte det var så roligt längre kunde man ”brännmärka” lite av varje och det var populärt att bränna ut bilder ur tidningar eller hål i så många sidor som möjligt i någon bok.
Jag började i Vargungarna, en sorts miniscouter. Lokalen vi höll till i, som till tillhörde KFUM/KFUK, låg på Allhelgonagatan i norra delen av Kortedala. Detta var en outforskad del av världen för mig och alla andra på ettans gård. Mestadels gick jag dit men det hände också att jag cyklade. Såvitt jag kommer ihåg var jag den enda på ettans gård som var med i vargungarna. Däremot hade jag en klasskamrat som börjat något tidigare än jag.
Varje liten vargungen fick ett namn ur djungelboken. Mitt namn blev Tomai- människopojken som såg elefanterna dansa. Jag var faktiskt inte helt nöjd med namnet eftersom det var ett människonamn. Det fanns dock ett namn som var värre, Chua – råttan. Tänk att bli kallad råttan när man skulle göra karriär inom vargungarna. Det fanns alltså ingen anledning att klaga men det hade varit läckert att få heta Wontolla – ensamvargen.
Vi fick lära oss vargungarnas lag som löd: ”Lyd den Gamla Vargen, släpp icke taget. Därefter fick vi lära oss vargungelöftet: ”Jag lovar att göra mitt bästa för att lyda vargungarnas lag och varje dag göra någon en tjänst. Hur det blev med det löftet för min del fanns det säkert många som hade synpunkter på, men det bekymrade mig inte.
För att bli vargunge krävdes att man lärde sig flera saker och för varje kunskap erhöll man ett märke som skulle sys fast på vargungetröjan. Det kryllade inte av märken på min tröja men jag fick vargungemärket, 1:a och 2:a stjärnan, Hemhjälpmärket ( ett städmärke som säkert förvånade min mor). Dessutom erövrade jag Djurmärket, Växtmärket och Vägvisarmärket. Jag var på gång med några märken till men dessa fullföljdes aldrig eftersom jag blev scout och erövrade andra märken med avsevärt högre meritvärde.
Skolgången fortsatte och det visade sig att magistern var en ganska udda person. Dels för att han allt som oftast spelade fiol på lektionerna och prioriterade sång och musik framför t.ex. kristendom.
Bara i tredje klass skulle vi kunna 35 sånger och psalmer. Psalmerna fanns i psalmboken och sångerna, mest Evert Taub, fick vi skriva ner i små anteckningsböcker. Varje termin var det sångprov. Nu spelade han orgel. En och en fick vi gå fram till orgeln och inför klassen sjunga något som han bestämde. När någon sjöng bra böjde han huvudet bakåt och utstötte uppskattande läten. Vi hade några riktiga näktergalar i klassen som han med entusiasm kallade fram för att låta oss andra lyssna på skönsången. När jag eller någon annan tondöv liten gosse sjöng böjde han sig framåt och kved. Han kunde säga – hör du, jag spelar en melodi, det är den som passar till texten du pratar. Det blev b i sång.
Egentligen kan man fundera över om jag gick i någon sorts musikskola – det kunde i så fall förklara ett och annat om mina tillkortakommanden i skolan.
Magistern provocerade och utmanade, som till exempel när han ställde upp stolar i en rad längst bak i klassrummet och lade sig att vila en stund. Han visste givetvis att vi berättade sådant för våra föräldrar. Det missade man ju inte. Självklart insåg han också att det skulle komma någon sorts föräldrareaktion – och det gjorde det i form av ett telefonsamtal.
Dagen därpå lät Magistern meddela att en elev (namngiven) hade berättat för sina föräldrar att han tagit sig en tupplur i klassrummet. Han meddelade också att han till ett annat tillfälle skulle ta med en säng att ligga på, så att eleven (namngiven igen) fick något mera att berätta när han kom hem från skoldagen.
Leif var inte riktigt nöjd med pekpinnen som fanns i anslutning till griffeltavlan. Han ville ha en svart pekpinne med vit topp.
En elev skickades iväg för att inhandla färg, svart och vitt. Hur det var med penslar vet jag inte men han målade sin pekpinne i klassrummet och vi fick beskåda arbetet. Projektet utföll till belåtenhet och de gånger han förklarade något med pinnen i sin hand kunde vi följa den vita spetsen som for omkring på tavlan.
Han bestämde sig också tidigt för att en lärare med kolorerad pekpinne behövde vatten.
Han skaffade en karaff, typ sådan som man vanligtvis använder i kemisalar, och ett glas som vändes upp och ned över karaffen. Som underlägg använde han urtavlan från en väckarklocka.
Vi elever utsågs att fylla på karaffen med färskt kallt kranvatten från korridorens tvättställ.
Sysslan fördelades till en början mellan alla elever, men det var många som inte klarade uppgiften. Antingen var det någon som glömde att fylla på eller så var vattnet inte tillräckligt kallt. Det innebar att uppgiften fick göras om. I andra fall gick karaffen eller glaset sönder. Vid sådana ”misslyckanden” uteslöts man på livstid från att hämta vatten.
En vinter när vi åkte skridskor på den isbelagda fotbollsplanen vid Gärdsåsskolan, tog han med sina långrör och lånade ut till någon behövande, bland andra till mig. Att det skilde tio storlekar på hans fötter och våra bekom honom inte. Det var bara att dra åt snörena lite extra, vilket han också hjälpte till med.
Han var pigg på att ta hjälp av sina elever. Förutom barnvakt, kunde det hända att han behövde noter från ”någonstans” i Göteborg eller också hade han glömt felan hemma. Då skickades oftast två elever till undsättning för att hämta det som saknades. Jag minns att jag och min vargungekompis fick åka till Vasastaden och hämta en packe noter som han behövde just då.
Vi fick också vara honom behjälpliga med att köpa julgran. Vårt klassrum hade fönster åt det håll där julgransförsäljaren stod.
Inköpet gick till så att eleverna som skickats iväg fick ställa sig och hålla upp granen så att den syntes tydligt från klassrumsfönstret.
Under överinseende av resten av klassen tecknade Leif att uppvisad gran inte dög och då fick man plocka fram en ny osv.
När granen utföll till belåtenhet lämnades klartecken från klassrumsfönstret och eleverna fick bära hem den till hans bostad.
När vi inte var i skolan fanns det andra saker att göra. Det hände inte varje söndag men flera gånger åkte jag och en kompis spårvagn till biografen Flamman på Redbergsplatsen för att se bio.
Under sommarloven var syrran och jag som vanligt hos Anna och Ture i Småland.
Ett år fick vi ta ansvar för var sitt djur. Syrran fick ett gäng kycklingar att hålla koll på medan jag ansvarade för en kalv som jag döpte till Zimba. Varför jag valde just det namnet har jag faktiskt ingen aning om.
På den tiden fick ungdjuren beta av gräset närmast bostadshuset, ungefär som en robotklippare. De var fastkedjade i en lång kätting med ett spett nedslaget i marken. Det gällde att hålla koll hela dagen för när det började bli dåligt med gräs eller när vattnet började ta slut skulle kalven flyttas till ett bättre ställe eller ha påfyllning av vatten. Det skulle också finnas en saltsten i anslutning till vattnet.
Det blev emellertid sämre tider. Hemma togs beslut om att vi skulle flytta till Brittsommargatan. Jag förstod det inte då och har inte begripit det efteråt och någon förklaring till flytten har jag aldrig fått.
Jag minns fortfarande hur det kändes när flyttlasset gick – aldrig mera tillhöra ettans gård, vilken tragedi. Jag cyklade tillbaka en gång men fick en ”propp” eftersom jag inte tillhörde gården. Det var sista gången jag var där som barn. Flytten från ettans gård var också detsamma som att flytta från paradiset – paradiset fanns inte, det var en illusion.
Brittsommargatan hade ingen gård, bara det. Ongarna som bodde där var för mig obekanta och aldrig ute. Jag var på det hela taget själv utan en enda kompis. Jo, det fanns människor men det var inte detsamma. Inget berg, inga garage att leva rövare bakom, ingen källare osv.
Det fanns givetvis ongar men jag fick aldrig någon kontakt med dem under den tid vi bodde där. Den enda fördelen var möjligen att vargungelokalen låg bara tvärs över gatan. Där var jag varenda gång det var aktiviteter och från vår lägenhet kunde jag se de äldre scouterna. De verkade ha kul och jag bestämde mig att bli scout när jag uppnått rätt ålder.
Nedanför vårt hus låg en livsmedelsaffär, NP Livs tror jag den hette. Jag var där några gånger och erbjöd mina tjänster som springschas. NP själv var lite tveksam eftersom jag var en liten knatte och varucykeln alldeles för stor för mig. Jag fick i alla fall testa och det slutade med en katastrof. Med en drickaback där fram och en där bak välte jag med det tunga ekipaget i backen upp mot Allhelgonagatan. Bara att gå tillbaka och skämmas.
NP hade oväntat stor förståelse för mitt dilemma och ordnade så att varorna kom ut på något annat sätt. Dessutom tilldelade han mig ett enklare jobb. Jag fick packa bröd. Brödet till affären levererades i brödbackar och vid ankomsten skulle de läggas i plastpåsar. Plastpåsarna låg på en rulle och med hjälp av en maskin snodde man en tejpremsa runt de avskurna ändarna på plastpåsen. Jag minns att tejpen var röd. Min karriär på NP Livs blev inte så lång men måste ändå anses som lyckad.
Det har givetvis inte med flytten till Brittsommargatan att göra men både syrran och jag fick fotvårtor och det var inte bra. Sådana skulle avlägsnas. På läkarmottagningen, inte långt från Tusenårsskolan fanns en bastard till kirurg som med glädje genomförde ingreppet, framförallt på barn. Först syrran, sedan jag.
Ingreppet började med bedövning som bara det var smärtsamt. Därefter tog bastarden fram kniven och karvade bort vårtan på samma sätt som man gröper ur en brun fläck på en potatis. Under tiden som processen pågick höll en bastant sjuksköterska, typ rysk kulstöterska, fast båda benen så man inte skulle röra sig eftersom bastarden då eventuellt kunds skära ”utanför” bedövningen.
Syrran hade fått pengar för att vi skulle ta taxi hem. Hon tyckte inte att det behövdes och höll hårt om pengarna. Vi gick och väl hemkomna hade jag två blodröda bandage runt fötterna. Bedövningen släppte på vägen hem och det gjorde rejält ont.
Flytten från ettans gård var inte den enda katastrofen som drabbade mig vid denna tid. Nästa bakslag kom när mina föräldrar köpte en skogstomt i Härskogen så långt från all ära och redlighet man kan tänka sig, till och med värre än Råö.
Grusvägen från Lerum ledde till en stig vid en sjö, jag tror den hette Kullsjön. Där parkerades bilen med öppningsbara bakrutor som inte fick öppnas. Allt lastades ur bilen och var och en fick bära så mycket de orkade rakt in i skogen. Det gick uppför i 3 kilometer, och där låg det, dvs. ingen ting. Men jo då, här skulle byggas sommarstuga. Först fixades det fram en liten koja som vi bodde i. Maten lagades på ett spritkök modell äldre, ett sådant man pumpade upp trycket i tanken på så att bränslet kom fram till brännaren.
Då hände det, min far pumpade och pumpade och till slut exploderade köket. Om det berodde på trycket eller ett läckage vet jag inte men det började brinna hej vilt i granarna närmast kojan. Hur han lyckades släcka elden minns jag inte exakt men det var stor show i skogen den dagen. Nästan som en skogsbrand vid ettans gård, fast utan brandbilar.
Den tyngsta bördan att bära var vatten för en helg. Det problemet löste min morfar. Han kunde gå med slagruta och hittade en vattenåder. Efter den insatsen grävdes det både dag och natt och till slut kom det vatten vilket givetvis var en framgång men jag hade svårt att glädjas. Det fanns inte en ”kotte” på flera mils radie att dela glädjen med. Nej, Härskogen, precis som Råö är inga platser jag sökt mig till efter Min far byggde i alla fall en sommarstuga och det gick fort.det att jag själv fick bestämma vart jag åker.
Andra året (4-e klass) började vi med träslöjd. Slöjdsalarna låg på våning ett och där härskade ”Helan och Halvan” eftersom den ena var kort och den andra lång.
Vår klass hade dem båda. Helan var inget charmtroll men helt ok. För honom fick jag göra en häst.
Halvan var lite brutalare. En gång när vi skulle göra ett fat av en träbit med stämjärn blev han rent av oförskämd. Min kompis hade karvat för mycket och botten blivit för tunn. När kompisen gick fram och visade upp sitt arbete höll Halvan upp fatet mot fönstret och botten var så tunn att solen från fönstret lyste igenom.
Halvan sade högt och tydligt så att alla kunde höra – vet du vad vi gjorde med sådana här i Amerika (han hade visst varit där). Verksamheten i slöjdsalen avstannade och blickarna riktades mot Halvan, kompisen och fatet som han höll upp med ena handen. När han var säker på att alla såg slog han fatet mot kanten på katedern så att det gick i två delar och slängde det i lådan för kasserat virke.
Några lektioner senare bestämde sig kompisen och jag för att hämnas. Vi samlade ihop en hink med sågspån, klättrade upp på virkeshyllan i materialrummet och ropade att vi behövde hjälp med något. När han kom hällde vi sågspånen över honom. Han tog det bra tycker jag. Som straff fick vi skriva 50 gånger i en skrivbok ”Jag lovar att aldrig mera kasta sågspån på magistern”. Redovisning dagen efter. Min far tyckte det var en bra lärare. Det tyckte inte kompisens pappa. Han ringde till Halvan och förhandlade ner straffet. Jag tror att han skrev meningen bara 20 gånger. Jag minns det som i går – tyckte det var ett svek. Inte att jag hade skrivit fler gånger eller att min far inte ringt eller att jag inte fått reda på att straffet var sänkt. Nej, att kompisen inte tog sitt straff. Så gjorde inte en hjälte från ettans gård, med en massa tapperhetspoäng dessutom.
Ett läsår, eller om det var en termin, fick jag veta att det skulle vara syslöjd på schemat. Jag, en före detta hjälte från ettans gård skulle alltså sitta och knåpa med nål och tråd. Det var ju sådant som morsan brukade hålla på med hemma.
Normalt var jag positiv och nyfiken på allt i skolan, men inte nu. Vi skulle gå förbi träslöjdsalarna där Helan och Halvan härjade och kliva in i en miljö som till 100% var ägnad åt flickor. Inte nog med det, undervisningen genomfördes med både flickor och pojkar samtidigt. Så var det inte i den riktiga slöjdsalen.
Hur som helst, jag gick dit. Det fanns ju inga alternativ. Till att börja med fick vi bekanta oss med utrustningen i salen, som utgjordes av symaskiner, strykjärn och strykbrädor. Till detta kom tyg, tyg, tyg och mera tyg. Garn/tråd, garn/tråd, garn/tråd, garn/tråd osv.
Först skulle man bestämma sig för vad som skulle produceras under terminen. Utbudet var inte speciellt upphetsande. Man kunde sy ett förkläde, brodera en duk eller göra något annat meningslöst.
Jag bestämde mig för att sy en ryakudde. Det var bra för det fanns inte på listan. Jag underskattade ”tanten” (en helt underbar människa) för det tog henne mindre än 5 minuter att få fram allt materiel som krävdes för att starta projektet.
Sagt och gjort – jag började sy en rya-kudde.
Varför jag valde att göra en kudde kunde bero på att min far knöt ryamattor som terapi nu när han slutat göra bastlampor. Jag ville väl imponera på honom.
Jag minns inte hur länge jag höll på men till slut insåg jag att projektet var hopplöst förlorat. Kudden skulle vara 30×30 cm. När terminen närma sig sitt slut låg jag långt efter och skulle aldrig hinna klart.
Jag fattade därför beslutet att börja klippa av kudden i överkant. Fyra rader per lektion. Det höll – när terminen avslutades hade jag gjort en kudde som hade måtten 30×15 cm. Visst, den snälla fröken hade full koll och hjälpte mig att stoppa och sy ihop eländet Jag fick ändå betyg ”b” i syslöjd – ytterligare ett ”b” att stapla på alla de andra ”b-n” jag hade.
Efter utflykten i syslöjd kom vi tillbaka till träslöjden och då visade Halvan att han hade en god sida också. Efter en lektion frågade han om någon var intresserad av att jobba lite extra i en herrekipering på Redbergsvägen. Det var bara jag som räckte upp handen och fick, tack vare honom, jobb som springschas på WR Larssons Herrekipering. Det var inte mitt första jobb och det var bra betalt. Jag kunde göra större utsvävningar långt bort från Kortedala. Mestadels var det bio som roade.
I herrekiperingen hade jag två uppgifter. Den första och viktigaste var att bära kläder på galge mellan affären och skrädderiet, som låg inne i det gamla Olskroken. Detta var innan det revs och byggdes om till moderna bostäder. I skrädderiet satt skräddarmästaren på bordet, men inte med benen i kors. Han gjorde ändringsarbeten på kavajer och byxor, sydde hela kostymer, pressade och fixade lösa knappar. Det var en gammal timid herre och han såg förmodligen min talang, jag hade ju snappat upp en del från syslöjden.
Alltså fick jag lära mig att pressa både kavajer och byxor, sy i knappar med vaxad björntråd och lägga upp byxor. Jag fick inte lägga upp byxor själv men instruerades i hur man skulle göra.
Min andra uppgift var att vika skjortor och lägga i en cellofanpåse. Låg skjortorna redan i påse skulle påsarna plockas ur sina fack och dammas minst en gång i veckan. Detta arbete gjorde jag under överinseende av två damer som i ena fallet titulerades med fru och i andra fallet fröken. Frun tyckte kanske att min outfit inte riktigt nådde upp till kravet som herrekiperingen ställde, åtminstone inte om man skulle synas i butiken. Därför ekiperades jag långsamt och pedagogiskt med kläder som jag själv fick betala. Efter några månader såg jag ut så som frun förväntade sig.
Baskläderna fick jag hemma men när det gällde det där lilla extra betalade jag själv. Jag köpte faktiskt en hel del vilket också innebar avdrag på lönen. Jag tyckte det var roligare att vara fattig och snyggt klädd än tvärt om. Egentligen såg mina föräldrar till att jag hade allt jag behövde och lite till. I mångas ögon uppfattades jag förmodligen som bortskämd. Men så är det – mycket vill ha mera och helvetet blir aldrig fullt.
Jag var kvar på herrekiperingen i över ett år men fick sluta när man lade ner skrädderiet. På sommaren det året sökte jag ett jobb på restaurang Tua och fick jobbet. Restaurangen låg nere vid Gustav Adolfs Torg på Norra Hamngatan och dit cyklade jag från Kortedala.
Min titel var avdukare och jag dukade verkligen av, jösses vad porslin det gick åt under en lunch. Jag var inte superbra på att bära porslin och använde en bricka när det blev riktigt mycket. In till köket fanns två svängdörrar, höger in och vänster ut. Jag gjorde misstaget att välja fel dörr några gånger när det kom en rapp servitris och sparkade upp dörren från andra sidan i ansiktet på mig, men man lärde sig snabbt.
Efter bara en vecka blev jag tillfälligt befordrad till servitör och fick hämta ut en servitörsrock ur linneförrådet. Befordran berodde på personalbrist snarare än min förträfflighet.
Givetvis tyckte jag att det var ett perfekt extrajobb men lyckan varade inte så länge. Kanske berodde det på att jag tänjde på arbetspassen och var kvar och dukade av borden några timmar in på kvällarna. Det blev bättre betalt då. Lönen var 2 kr och 25 öre per timma men efter ett visst klockslag fick man 50 öre till i timman. En inspektör från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen satte stopp för min restaurangkarriär. Som minderårig fick man inte jobba efter klockan 1800 osv. och där tog en förmodad lysande restaurangkarriär slut.
Min mor tipsade mig om att man sökte en liten kille till Stigbergs Livs som dels skulle klättra upp på en stege och se efter vad som fattades på hyllorna. När det var antecknat skulle samma lilla kille ner i en källare under affären och hämta upp saknade burkar eller vad det kunde vara. Det var här det krävdes en kort typ eftersom lagret bara var ca 160 cm i ståhöjd. Själva ingången till lagret var ännu lägre. Jag blev inte så länge där.
En kompis från KFUM arbetade i Kortdala Järnaffär och jag bad honom prata med chefen om det fanns plats i affären för en sådan som jag. Walter som innehavaren hette granskade mig och sade att jag kunde börja nästa dag vilket jag gjorde.
Jag var kvar i Järnaffären i många år och hade det inte varit för en kommendering till Norrtälje 1970 hade jag säkert varit kvar än idag – kul ställe.
I skolan kämpade vi på med allehanda sånger, naturlära och till och med engelska. Mycket tid ägnades åt att skriva snyggt, skriva uppsats och läsa både högt och tyst.
Vi fick köpa reservoarpennor i sjätte klass. Det var viktigt att kunna skriva med en sådan penna. Jag testade att skriva min namnteckning men blev inte nöjd. Adetoft var lätt att få till men Bernt blev inte bra. Då lade jag till ett ”d” mellan n och t – Berndt. Där fick jag till det och började skriva mitt namn med den nya stavningen. Jag har fortsatt med det ända fram till för några år sedan. Eftersom jag inte ändrat stavningen hos skattemyndigheten har jag två stavningar på mitt förnamn. De första som upptäckte detta var gränspolisen på Moskvas flygplats när jag skulle göra ett jobb för IKEA men det intermezzot hör inte hit.
Tiden gick fort och vi hade kommit fram till vårterminen i sjätte klass. Det var brukligt att ”avgångsklassen” gjorde en klassresa. Våra parallellklasser fick åka till Danmark men det var inte ”Magistern” intresserad av. Han talade om att vi också skulle få göra en resa till Knarrholmen i Göteborgs södra skärgård. Vi protesterade, demonstrerade, diskuterade och vädjade om att få åka till Danmark men utan resultat. Knarrholmen blev det och vi hade säkert en bra och välorganiserad dag utan överraskningar. Med Knarrholmen tog tiden på Hundraårsskolan slut.//BA