Kapitel 1 – Ongarna som satte färg på Kortedala

1951-53 Resan till Paradiset börjar i Masthugget

Vi flyttade till Kortedala, Kvartsekelsgatan 3A, strax före jul 1953. Många med oss kom från Masthugget eller liknande områden i Göteborg, från landet och andra närbelägna orter.

Vår resa till Kortedala började ett år innan jag föddes. Det var när min mor, far och syster var inneboende hos farmor i Gamlestaden. Därifrån blev man utslängda från sitt tillfälliga boende. Farmor hade inte någon fördragsamhet med varesig min mor eller syster. Hon nämnde till exempel aldrig någonsin min mor med tilltalsnamnet utan kallade henne vid andranamnet Kate av någon outgrundlig anledning. Farmor hade packat ihop de inneboendes säng och vägrade att släppa in dem efter en promenad. Lägligt nog genomfördes ”avhysningen” när min far gjorde militärtjänst på I17 i Uddevalla.

Familjen Adetoft sommaren 1950 efter att ha flyttat till Masthugget.

Ensam och utsläng vandrade min mor fram och tillbaka på Artillerigatan med syrran i barnvagnen. Hon fick så småningom kontakt med min far på I17. Han fick permission och kunde ta tåget till Göteborg, men det tog givetvis tid. När han väl kom blev det övertalning och ett visst kompromissande varefter sängen ställdes fram igen, men tiden var utmätt och situationen ohållbar. Händelsen kom också att innebära att soldat Adetoft så småningom fick uppskov med militärtjänsten för att ägna sig åt familje- och bostadsbestyren. Militärtjänsten fick han återkomma till året efter.

Det där med bostad visade sig vara lättare sagt än gjort. Farfar var inte till någon nytta. Han hade lämnat farmor för en annan kvinna (kvinna nummer två) när min far var en liten parvel. Nu bodde han ihop med en tredje kvinna som kunde hålla sig för skratt när hon fick reda på att farfar, förutom tre barn med kvinna nummer två, också hade en son med en kvinna nummer ett, min farmor alltså. Farfar hade missat att berätta den lilla detaljen för henne. Farfars släkt var stor men vi hörde liksom inte dit. Den ordningen var ”kvinna nummer tre” bra på att upprätthålla.

Hos mormor och morfar i Skulltorp var dörren stängd och låst. Det berodde på att min mor rymt hemifrån i mycket unga år. Hon var inte riktigt överens med sin far på vissa frågor. Han hade bestämt att hon skulle arbeta hos Wasen´s väskor istället för på det kontor hon själv ordnat plats på efter folkskolan. När hon skulle gå till kontorsjobbet den första arbetsdagen låste han in henne på vinden och så var det avklarat. Hon fick finna sig i beslutet att börja damma väskor på Wasséns.

Där trivdes hon givetvis inte och efter ett halvår, fick hon, med hjälp av sin äldre bror, en anställning som charkuterist i Kåhögs Charkuteriaffär. Det passade henne bättre och kunde accepteras av min morfar, men det var inte det hon ville.

Morfar fick efter en tid reda på att dottern regelbundet träffade en yngling från ”stan”. Det hade han inte tänkt sig och förbjöd alla kontakter med honom. Nu hjälpte inte förbudet eftersom dottern blivit med barn och det var ingen jungfrufödsel i antågande precis.

Mor- och farrelationen blev inte bättre med ett oäkta barn i antågande och enda lösning  var att rymma – ur askan i elden så att säga. Efter rymningen blev min mor förskjuten från familjen i Skulltorp.

Morfar fyller år, alla utom min mor var bjudna. Däremot hade man inte plockat bort hennes konfirmationskort på byrån.

När min syster kommit till världen gick i alla fall den unga modern från Gamlestaden till Partille för att visa upp syrran men blev inte insläppt. Hon motades bort redan vid grinden till det lilla torpet. Det var bara att gå tillbaka med oförrättat ärende och den promenad blev tung. Kanske var det då hon bestämde sig för att i framtiden alltid klara sig själv och aldrig be någon om något, vilket hon aldrig gjorde. Jag är uppväxt i den andan och kanske det förklarar ett och annat om hur jag själv kom att bli, även om jag är medveten om att det inte förklarar allt.

Från att ha varit utslängda och därefter återinflyttade tog det en månad innan man kunde flytta till Masthugget. Det var inte självklart att man skulle få någon lägenhet men en ”frk. O” på Drätselkontoret i Göteborg hade fattat sympati med det unga paret och ordnade fram lägenheten. Hon tyckte själv att den var i ett bedrövligt skick och lät tapetsera och ställa iordning så att det gick att bo där. Lägenheten hade faktiskt blivit väldigt fin.

Egen lägenhet i Masthugget var inte bara början på något nytt utan markerade också viljan att aldrig ge efter för andras krav eller att förvänta sig någonting av någon annan än sig själv, förutom ”frk. O” på Drätselkontoret.

I Masthugget bodde vi på Kyrkoliden 2, en brant backe som började vid Andra Långgatan och slutade vid Kjellmansgatan. Från innergården fanns en genomgång till Klamparegatan.

Kyrkoliden 2 på 50-talet.

Vi var fattiga, det var liksom därför vi bodde där vi bodde och det var många som var fattiga i Masthugget. Nu tror jag inte att det var på värsta viset för oss. Lägenhet hade ett rum och kök och det räckte gott. Problemet med Masthugget var att många av husen och lägenheterna var hopplöst omoderna, nerslitna och av staden ansett som ett förslummat område. Ca 10 år efter inflyttningen jämnades hela Masthugget med marken.

Bohaget mina föräldrar förde med sig när de flyttade var enkelt. En golvlampa och en väska med lite kläder. Det var inga problem att ta med på spårvagnen. Dessutom hade de en barnvagn med syrran och lite småsaker i.

Lägenheten innehöll kakelugn och vedspis. Det fanns en gasplatta men till den krävdes polletter och det var sällan som det fanns pengar att köpa sådana. Vi hade rinnande kallt vatten och ett eluttag. Tvättstugan fanns i källaren och torklinorna på vinden tre trappor upp. Dasset låg på gården men det var inget som bekymrade mig eftersom jag var liten och hade blöja, som fick tvättas efter varje användning. Mammorna såg på den tiden till att ungarna slutade med blöja tidigt. Alla hade några pottor undanstoppade under sängarna för snabba lägen eller när det blåste småsnålt och promenaden till dasset kändes övermäktig.

Soporna bar man ut och slänga i tunnor på gården, precis som i dag. Eftersom plastpåsen inte var uppfunnen lade man tidningar i botten på slaskhinken och gjorde på det viset ett knyte som gick att hålla ihop. Tidningspappret hade den fördelen att det sög upp sådant som var fuktigt.

När den familjen flyttat till Masthugget inträffade en komplikation, ytterligare ett barn var på gång – jag. Eftersom min mor inte var myndig var hon underställd en barnavårdsman och till honom fick hon regelbundet rapportera både det ena och det andra. Från en telefonkiosk ringde hon och berätta att hon blivit med barn igen. Han läxade upp henne och menade att det var det mest onödiga hon kunde ställa till med just nu.

Själv hade han just fått tvillingar, vilket mor kände till. Hon replikerade med att alla inte kan få tvillingar första gången. Det avslutade diskussionen den gången.

Så hände det, jag föddes på Barnsjukhuset i maj 1951 av en glad och lycklig mor. Hon fick anledning att strama åt anletsdragen efterhand som jag växte på mig, men det tog ett tag. Hur som helst var jag en liten krake som till att börja med inte gjorde så mycket väsen av mig, förutom när jag inte fick som jag ville. Vid ett sådant tillfälle trampade jag sönder familjens få grammofonskivor (stenkakor) när något inte gick min väg. Många tyckte att jag var hemsk och det kunde man väl få tycka, bara jag fick som jag ville så var jag nöjd.

Det första fotografiet på mig. Taget hemma hos mormor och morfar.

Min entré till det ”jordiska” hade det goda med sig att morfar ändå tyckte att det hänt något positivt med sin förtappade dotter. Hon hade fött en son och den ville han se. Han blev inte särdeles imponerad. Själv hade han fem döttrar och bara en son. Så var det i hans värld – en son var alltid en son. Det skulle ta 18 år innan han tyckte att jag var något att vara stolt över. Det var när jag blivit furir vid Lv6 och kom i min Volvo PV iklädd uniform och hälsade på i torpet. Då häpnade han, men det är en annan historia.

Hos farfar var det fortfarande stängt, låst och släckt. Kvinna nummer tre var stenhård när det gällde den överflödiga sonen – min far. Det fungerade för det mesta men ibland hände det att mor och far blev bjudna till någon fest hos farfar. Han gillade fester. Sådana inbjudningar gjorde han kvinna nummer tre ovetandes via telefon efter att ha tagit sig ”en stänkare” Han var duktig musiker och sångare och kunde hålla hov till långt in på nätterna. 

Tillbaka till ordningen. När jag kom till världen var vi alltså etablerade i Masthugget. Det var sommar och tidigt gick min mor till parken vid S:t Johannes kyrka med barnvagnen så att jag fick frisk luft och kunde ligga i vagnen och betrakta omgivningarna.

Masthuggskyrkan 50-tal.

Jag döptes i Masthuggskyrkan och fick heta Sverre efter min far, Bernt av okänd anledning och Ronny, namnet var populärt på den tiden. Dopet var ingen stor begivenhet i släkten och förutom den lilla familjen var det bara farmor som dök upp.

Familjen på promenad 1952. Fotografiet är taget av en ”gatufotograf”, sådana som det fanns gott om på den tiden.

Vi var hela och rena och kunde visa upp oss i Göteborgs centrala delar lite då och då. Det var vanligt att man promenerade på Avenyn, i Allén och i Slottsskogen på den tiden.

På dagarna gick syrran på någon sorts dagis. Jag var för liten för ett sådant arrangemang. En granne i huset tog hand om mig när min mor arbetade i butik på dagarna och städade på kvällarna. Grannfrun och hennes man var barnlösa och eftersom hon var hemmafru var kanske jag ett lämpligt tidsfördriv.

Det var inte enbart ”öken” att vara född till att bo i Masthugget, det hände en del kul saker också. Jag har inget minne av detta men gamla fotografier och min mor har berättat hur det var och vad vi gjorde.

På resa till Kopparberg på en Harley Davidson sommaren 1953.

Syrran var på den här tiden sommarbarn på en bondgård utanför Huskvarna. Gården låg i Svarttorp utanför Lekeryd. Jag var för liten för sådana äventyr och fick vänta med att bli sommarbarn. Det var så det fungerade på den tiden när samhället tog hand om barn till fattiga föräldrar – skickade ut dem på landet eller ”kollo”. (Jag återkommer till denna, för mig mycket positiva insats, i ett annat avsnitt av ”Ongarna” som satte färg på Kortedala.)

Nu gjorde det inte så mycket att syrran fick vila upp sig från sin egensinniga bror eftersom jag kompenserades med en MC-semester till Kopparberg. Vi hade ingen anknytning till Kopparberg men det var dit vi åkte.

Utrustningen vi hade med oss var ett tält, sovsäckar, spritkök och kärl från köket. Min personliga utrustningen var enkel, en mjukisoverall och skinnmössa.

Motorcykeln hade sidovagn och där skulle jag sitta men jag tyckte inte om att sitta ensam så det fick bli mor och jag i sidovagnen.

Efter att till slut ha fullgjort sin militärtjänst arbetade min far som ”filare” på Lindholmsvarvet. Yrket finns inte längre men gick ut på att justera fartygsinredningar efter att de blivit monterade.

1953 blev det känt i Masthugget, att Göteborgs Bostads AB börjat bygga nya bostäder till arbetare och tjänstemän någon stans norr om Göteborg. Det nya området kallades satellit. Området hängde inte ihop med den övriga staden utan byggdes i skogen norr om Gamlestaden och kallades Kortedala.

Namnet Kortedala sägs komma av det torp som låg strax söder om korsningen vid nuvarande Runstavsgatan och Minutgatan. Namnet omnämndes 1827 vid någon lantmäteriförrättning och skrevs Korta dahlen, som blev Kortedala.

Kortedala byggdes snabbt. Man började i söder och fortsatte norr ut. Liknande områden byggdes på flera platser i landet men Kortedala var det första i sitt slag. Vällingby i Stockholm kom till på ett liknande sätt.

Vi är på Geråskulle och tittar ut över Kortedala. Jag funderar över hur kameran kan ta bilder utan att min far trycker på ”knappen”.

Ryktet gick i Masthugget att det var fantastiska lägenheter och Kortedala kallades allmänt för paradiset. Till Kortedala ville vi som bodde i Masthugget. Nu var det inte så enkelt att komma dit eftersom man skulle ha fast inkomst och inte vara alltför fattiga och givetvis skötsamma. Många familjer kvalificerade sig inte för en flytt. Många fäder gick varje dag efter jobbet till bostadsförmedlingen för att undersöka om det fanns någon lägenhet till dem i Kortedala, men det var nobben. I väntrummet till bostadsförmedlingen satt alltså jobbarna från bland annat varven, Volvo och SKF och resonerade med varandra. Ju längre tiden gick utan att man kom ifråga för en lägenhet blev stämningen mer och mer infekterad. En dag gick man samman och förklarade för bostadsförmedlaren att man inte tänkte lämna lokalen förrän det blev resultat.

Fruarna lade sina små kelgrisar, och anslöt på kvällen, det behövdes inga barnvakter just den kvällen när man väl fått barnen i säng. När förmedlaren skulle stänga och visa besökarna på dörren vägrade man att gå. Förmedlaren hotade med att tillkalla chefen. Det hade ”ockupanterna” inget emot utan såg snarare fram emot att få träffa honom (män var alltid chefer på tiden). Han kom efter ett tag. Jag vet inte vad som blev sagt, men tonläget var högt och protesterna tog skruv. Chefen lovade att till nästa dag komma med erbjudanden om lägenheter i Kortedala, vilket han också gjorde.

Hur det kom sig att just vi valdes ut vet jag inte men ”frk. O” dök upp igen och kontrollerade att min mor klarade av att sköta två barn, hålla hemmet i ordning och samtidigt arbeta i olika butiker för att få ekonomin att gå ihop. ”Frk. O” blev faktiskt imponerad av ordningen som min mor hade i köks- och linneskåp. Jo så var det, hon kom och kontrollerade att allt fungerade för den unga modern.

Jag är fullständigt förberedd på en flytt till Kortedala.

Det var alltså efter en viss turbulens på en bostadsförmedling någon stans i Masthugget som vi valdes ut att få flytta till Kortedala. Säkert hade en viss frk. O” ett finger med i spelet.//BA