Anette och jag borde sitta och planera en resa till Österrike och Schweiz just nu men så är det inte i dessa Covid 19-tider. Jag är förpassad till karantän och vi får hålla oss på hemmaplan. Alla utlandsresor får vänta till nästa år.
Istället gör vi kortare resor till ”avlägsna platser” i vårt närområde. Bara en timmas bilresa från Röste ligger Voxnabruk – en liten bruksort som såg sin glans dagar i slutet av 1700-talet med mer än 1000 invånare.
Idag bebos Voxnabruk av 125 personer. Förutom bruket finns här en camping, ett bad, en kyrka och en herrgård. Söker man på nätet nämns en naturstig (alla stigar är väl naturstigar tycker jag) som är värd att promenera. Sträckan är 3 kilometer och vi kör på.
Jodå, det är en behaglig promenad. Vädret är perfekt med sina 5 grader. Först går man rakt ut i skogen vid sidan av en rullstensås och efter ca 1,5 kilometer vänder stigen i 360 grader och man går tillbaka till utgångspunkten på toppen av åsen.
Vi har mat med oss, så brukar det vara, och längs slingan finns några bänkar där man kan utspisa sig själv. Kaffe och smörgås med stekt ägg smakar bra på denna typ av expedition.
Här finns gott om träd och anmärkningsvärt många håller på att blåsa omkull.
Voxna kyrka är intressant. Givetvis är den stängd, låst och nedsläckt när vi kommer, men så är det med alla landsortskyrkor numera. Det är ändå en häftig byggnad i trä från mitten av 1700-talet. Kyrkan bekostades av bruksherrarna och det är inget unikt. Så var det mestadels på den tiden tror jag.
Som före detta säkerhetskonsult hoppas jag att det kopparklädda taket är larmat. Men så är det nog inte.
Jag tror att jag vill komma hit en gång till för att ta några bilder från insidan.
Jag hade förväntat mig att hitta några riktigt gamla gravstenar och visst fanns det sådana, men inte i den omfattning som jag hade hoppats. Extra charmigt när stenar lutar förresten.
Den mest överraskande stenen var ingen gravsten och definitivt inte gammal Texten på stenen förtäljer en historia som var helt okänd för mig.
Läser man på nätet hette Jussi från början Johan men kallades för Jussi av sin finska mormor och Jussi fick det bli.
1724 upptäcktes järnmalm på orten och man anlade masugn, en hammare och två härdar och hade full produktion i mitten av 1700-talet.
I slutet av 1800-talet byggdes en stångjärnshammare som förstördes av en brand. Fem generationer Björling har, i olika roller, arbetat på bruket.
Efter första världskriget lades verksamheten ner.
Som sig bör finns det en herrgård på orten. Herrgården, eller slottet som det kallades, började byggas 1791 och det tog säkert några år innan det blev klart.
Under brukstiden fungerade herrgården som pensionat, semesterhem och sommarkollo för barn till bolagets anställda – inte illa.
1970-80 hade Dr Skora från Hamburg tillverkning och utställning av vaxdockor här. Under tiden Dr Skora fanns på plats besöktes herrgården av mer än 60.000 besökaren per år. Orten vill ha tillbaka vaxdockorna men det har inte hänt ännu i alla fall.
Idag används den något nedslitna byggnaden till konferenser och hyrs ut som festvåning.
Åk hit om ni har vägarna förbi.//BA
Lämna ett svar