Roadtrip Nord – juni 2019

Jag har fått ansvaret för att planera och genomföra ”Roadtrip Nord 2019”. Anette har inte riktigt haft tiden att sätta sig in i detaljerna men det har jag.

Det är förmodligen sista gången som jag får ett sådant, men det återkommer jag till.

Bilsemester i en dieselbil i dessa tider kan vara diskutabelt även om det är en Volvo V60. Det blir ju på något sätt koldioxidutsläpp för nöjes skull, men nu är det som det är.

Första etappen går från Bollnäs till Los och redan här börjar Anette fundera över varför vi tar omvägen över Los när vi skall åka till något fjäll eller åtminstone ett högt berg.

Jag upplyser om att vi varje dag under vår fem dagar långa resa kommer att röra på oss för att få ihop minst 10.000 steg per dag. Enligt min plan skall vi till Hamra Nationalpark utanför Los för att ”samla på steg”.

Så här första dagen har vi med oss fika och nationalparken har flera iordningställda rastplatser som lämpar sig väl för matuppehåll.

Parken är en del av Orsa finnmark och tillhör landskapet Dalarna. Nationalpark blev det 1909. Parken är väl iordningställd så att man kan ta sig runt på olika slingor. Vackert och imponerande om man gillar natur.

Resan går vidare och vi anländer Sveg i regnväder. Här ligger Café Cineast som förmodligen är mest omtalat för sin inredning med 50-talsprylar, både stora och små. Detaljrikedomen är häpnadsväckande.

Jo då, det finns gott om fikabröd också. Wienerbrödet med mormors hosta i mitten är frasigt och gott. Den andra gobiten med smörkrämsfyllda havreflarn slinker ned den också.

Nästa stopp är Tännäskröket i Härjedalen. Jag har fixat med boende. Detta är en vinteranläggning och välkomstmiljön liknar mest en byggarbetsplats som för tillfället håller stängt för semester.

Hur som helst, lägenheten är bra och vi sover gott.

Dag två skall vi bestiga traktens stolthet – Kariknallen. Det är inte så långt att gå men på sina ställen är det brant uppför. Utsikten över Funäsdalen är väl värd besväret att ta sig upp till högsta punkten för.

Jag har utlovat kaffe och våffla i toppstugan, det ingår i planen – då händer det, det som alltid händer när jag är på gång. Toppstugan är stängd, den öppnar i morgon. Både Anette och jag kan hålla oss för skratt – mest Anette.

Vi går tillbaka till utgångspunkten och äter lunch på ett Hotell Funäsdalen. Det är ett buffébord med fiskgratäng och räkor. Någon före oss har skrapat av alla räkorna på gratängen, men det gick bra med bara fisk och potatis.

I Funäsdalen blir det lite tid över till att gå omkring i ”turistbutikerna”. Anette var sugen på en tröja men köpte ingen, vilket hon ångrade resten av resan.

Vi lämnar Funäsdalen och landskapet är överväldigande. Nu är siktet inställt på Norge. Vi tar oss fram längs mindre vägar mot Verdalsöra.

Det var inte planerat, men jag ser en skylt som visar mot ett vattenfall åtta kilometer in i skogen. Vi tycker det är kul att improvisera och efter åtta kilometer kommer vi till det öronbedövande Henfallet med en fallhöjd på 90 meter.

Här finns bord och bänkar och tidpunkten på dagen passar bra för en fika. Vi har alltid grejor i en liten låda i bilen så att vi kan få till en espresso och något gott till. Jo, jag har en espressobryggare som jag kan pumpa upp tryck i och med lite varmt vatten och en kaffepod blir det espresso.

Vi passerar andra vattenfall och det är en av tjusningarna med att glida runt i bil längs de norska mindre vägarna – man ser mycket.

Övernattningen är inte bokad utan jag har planerat att leta rätt på någon mysig hytte utefter vägen. Men innan dess skall vi till Levanger och gå på Grobian Restaurant – ett steakhouse som erhållit priser för sina hamburgare. Inte Anettes favoritmat men det funkar.

Jag beställer Smokey Bandit – en 150 grammare med smokey bandit saus, pickles, bacon, cheddar and salat. Det är bra grejor det här.

Att hitta en mysig hytte utefter vägen är inte så enkelt som jag hade tänkt mig. Tiden gick och till sist var vi (jag) tvungna att ta ett beslut. Det blev en hytte men inte med bruset från ett vattenfall i bakgrunden. Vi hamnade på en charmlös svindyr camping av det enklare slaget.

Inredningen i den lilla stugan är givetvis spartansk. Det finns en våningssäng där Anette lägger sig längst ned och jag är inte ämnad för att klättra upp på en stege för att ligga 50 cm från taket. Därför lägger jag mig på en träsoffa. Det blir ändå en natt med god sömn.

Även om det ser bra ut på bild så var det inte riktigt vad Anette tänkt sig. Vi har varit med om detta förut när jag var planeringsansvarig. Den gången hamnade vi alldeles intill en rondell utefter någon motorväg i mellansverige.

I servicehuset på campingen finns en dusch och den ser inte ut att ha städats sedan förra säsongen. Anette vägrar att gå in där och gör en raggartvätt i diskhon på morgonen. Jag har inte så ont av sådana detaljer men det blir ingen bra start på dagen för reseledaren.

Vi lämnar den lilla hytten i all hast och beger oss mot Sverige i regnväder. Dagens resmål är Östersund och där är hotell bokat.

Vi hinner med ett vattenfall till innan gränsen till Sverige, men sedan räcker det med strömmande vatten för det här året.

Norges hytte glöms snabbt när vi gör entré på Hotell Östersund. Här finns en bäddad dubbelsäng med rena lakan och handdukar. Som bonus ingår middag i priset och gissa vad man serverar – fiskgratäng. Å andra sidan, som pensionär äter man när det bjuds.

Jag går på egna äventyr i Östersund medan Anette är på shopping. Östersunds gamla kyrka är intressant men såklart låst och stängd när jag tänker ta några bilder.

Utvilade, nyduschade och frukosterade reser vi vidare mot Sollefteå dag fyra. Vi gör ett stopp vid Döda Fallet (vattenfall utan vatten) som är ett märkligt avsnitt i Sveriges historia, ibland kallat för Sveriges största naturkatastrof.

1796 genomförde Magnus Huss eller ”Vildhussen” som han kallades, en omdirigering av vattenflödet för att skapa en flottningsled. Efter flera missöden och sabotage gick det käpp rätt åt skogen och han tömde en hel sjö på vatten. Vattenflödet var 35 000 kubikmeter per sekund och efter fyra timmar var katastrofen ett faktum och trakten en sjö och ett vattenfall mindre. Å andra sidan hade man fått en ny fors.

Nu är den gamla forsen naturreservat och det går att promenera där det tidigare strömmat vatten.

Innan Sollefteå hinner vi med en gigantisk loppmarknad. Det är Anette som trivs bäst här.

Jag har lite svårt för att kolla på glas och fat -sådant har vi gott om hemma.

Vi har en icke fungerande motorcykel hemma också, men sådant tittar jag på.

Det är inget ”ös” i Sollefteå när vi kommer dit vid lunchtid, trots att det är semestertider.

Ja ja, det borde finnas något att äta i alla fall. Jag siktar på en Calzone men ingen sådan finns på menyn. Istället försöker jag med en Kebabpizza och då langar fram den här katastrofen.

Inte ens loppisbutiken innehåller något för Anette och när jag säger att vi kanske borde leta efter en stuga att övernatta i är Road Tripen slut. Vi åker hem en dag för tidigt.

Trots att vi inte fullföljer Road Trip Nord måste jag säga att det har varit lyckat, sånär som på några små detaljer. Däremot tror jag att Anette kommer vara mera aktiv vid planeringen när det blir dags för nästa trip.

Jag ser redan framför mig Road Trip Polarcirkeln 2020 eller 21. Kanske ligger det en Road Trip Europe närmast i tiden förresten.//BA

Tillbaka till I Fokus →