Kapitel 5 Ongarna som satte färg på Kortedala

1964-67 Det börjar kärva till sig

Jag arbetade i järnaffären på Kortedala Torg under sommarlovet mellan årskurs 6 och 7 och det var fullt upp. Vad lönen användes till kommer jag inte ihåg men den  gick åt.

Arbetet var roligt och inte alltid så enkelt. Krångligast var att slå i ”Järnhandlarpärmen”, egentligen två gigantiska pärmar, med hela sortimentet från minsta spik till riktigt stora grejor. Sådant som inte fanns i affären beställde vi hem. Många artiklar var prismärkta och enkla att expediera. Om man inte kunde priset behövdes katalogen för att ta reda på om det var styckepris eller vikt som gällde. Vid chefens kontor stod en stor tank med gasol och där fyllde vi på gasolflaskor. Denna hantering blev förbjuden och ersattes av returflaskor under min tid i affären.

Kunderna betalade kontant eller på faktura. När det blev för mycket pengar i kassan tog man en näve sedlar och gick in till chefen där pengarna låstes in i kassaskåpet.

I halva affären hade vi hushållsartiklar och dessa skulle man kunna demonstrera. Jag minns när varumärket Nils Johan lanserade en handvevad råkostkvarn med lösa skärskivor som var helt värdelös. Jag övade i alla fall upp färdigheten i att sätta ihop den och blev bra på att demonstrera eländet. Faktiskt lika bra som försäljarna på marknader som demonstrerar gurkskivare, knivar som kan skära en tomat så att den ser ut som en ros eller disktrasor som kan suga upp mer vatten än vad man spillt ut. Kvarnen var lättsåld, framförallt till omtänksamma äkta män som gav sådana i julklapp till sina fruar. Det måste ha stått många kvarnar längst bak i köksskåpen i Kortedala efter den julen.

Urmakaren på torget hade redan köpt en råkostkvarn men behövde en julklapp till. Därför köpte han Nils Johans nya stekgryta också. Vi blev minst sagt förvånade när hans fru kom in i affären efter jul och köpte en stekgryta till. Var den så bra? Nej inte alls, urmakaren skulle byta olja på bilen och tyckte att grytan passade bra för ändamålet och så hade man två stekgrytor.

Sommartid hade vi färre kunder. Då hände det att chefen tog några timmars extra lunch för att åka till Skatås och träna inför Vasaloppet. Det var bra eftersom vi då kunde gå ner i källaren, som innehöll en blandning av sportartiklar och byggmaterial. Till sportartiklar hörde luftgevär och det var kul att skjuta. Vi tejpade fast en måltavla på en rulle takpapp och sköt ända tills det hördes att chefen var på ingång. Det som hände sedan var att någon köpte rullen för att lägga papp på taket till sommarstugan. Jag vill inte överdriva men gubbarna var lite irriterade när de kom tillbaka efter helgen med pappen under armen och visade på hålen och alla luftgevärskulor som satt kvar i rullen. Vid sådana små incidenter läxade chefen upp sina ”småjärnhandlare”. Han hotade aldrig med någon repressalie men det var tydligt att han ville att vi skulle hålla fan på oss i framtiden.

Någon gång vid den här tiden lanserades joucekoncentrat. En liten flaska med en gul trögflytande vätska som utspädd gav sex liter jouce. Chefen köpte en flaska eftersom han tränade mycket och ansåg sig behöva vitamintillskott. Hur han resonerade vet jag inte men han hällde i sig hela flaskans innehåll outspätt i ett svep. Det tog inte lång tid förrän han började svettas och få kramper i magen. Han blev fort så dålig att en snabb transport till sjukhus var oundviklig. Där magpumpades han, piggade på sig och kom tillbaka till affären dagen efter. Givetvis tyckte vi ”småjärnhandlare” att det var ett festligt avbrott men var också lite oroliga – chefen var omtyckt.

Jag kommer inte ihåg hur jag kände för att börja högstadiet. Vad jag däremot kommer ihåg är att jag inte trivdes. Den känslan satt i alla tre åren. Nu var det inte fullständig katastrof för det hände givetvis en del kul saker också.

Vi fick nya lärare och i vissa fall speciella klassrum för olika ämnen. Jag tror det fanns ett akvarium i biologisalen. Tyvärr dog fiskarna under en rast. Jag hade inget med det att göra.

Ganska tidigt i årskurs 7 skulle vi skriva en uppsats. Läraren, som också var vår klassföreståndare, var inget charmtroll men jag tänkte ändå prestera på hög litterär nivå med rubriken ”Sverige år 2050”.

Uppsatsen blev inte lång och återges här i sin helhet.

”I den här uppsatsen skall jag berätta om hur jag tror det ser ut i Sverige år 2050. Bilarna som har fyra hjul kommer inte att ha några hjul alls. De kommer att flyga som små raketer, både på jorden, i vattnet och i rymden. Raketer kommer att sändas till månen i skytteltrafik. Tillverkningen av bomber kommer att öka starkt. Bomberna kommer bli så kraftiga att de kan förstöra hela jorden. PANG – där gick jorden i flisor!”

Vi hade 45 minuter på oss och jag borde presterat bättre. Jag var kunnig inom området efter att i flera år har studerat tidningsserien Mandrake i Allers Familjejournal, men det låste sig. Jag var klar på några minuter och försökte komma på en fortsättning men det ville sig inte. När charmtrollet annonserade att det var fem minuter kvar tänkte jag att det behövdes en klämmig avslutning och fick till den sista meningen – ”PANG där gick jorden i flisor”, alltså fanns det inget mera att skriva om. Faktiskt så här i efterhand tycker jag att det blev ganska bra. Det tyckte inte charmtrollet. Från den dagen var vi inte kompatibla med varandra. Det är inte 2050 ännu men utvecklingen går min väg. Jag skall göra vad jag kan för att leva till 2050 och få upprättelse även om den där bomben inte behöver brisera – jag kan ju inte veta allt.

Vid ett tillfälle skulle klassen göra ett framträdande i aulan, inget märkvärdigt med det. Dessvärre skulle vi sjunga och jag försökte att undkomma. Det finns ingen konkurrens mellan ämnena jag var sämst i men både engelska och sång hörde dit.

Jag slapp sången men skulle i stället likt en poet läsa Beatles låt Yesterday, för prata var jag bra på. Jag tog uppgiften seriöst och övade flitigt både i skolan och hemma. Vid framförandet hade jag anpassat outfiten för att se ut som en poet, åtminstone så som jag tyckte att en poet borde se ut. Framträdandet var inte felfritt och man gjorde inte vågen i bänkraderna när jag var klar. Jag var i alla fall mycket nöjd. Om man bortser från sångproverna för Leif Enebrand på Hundraårsskolan var detta mitt första framträdande inför stor publik – stort.

I gymnastiksalen härjade en liten ettrig gympalärare. Han slog två sprintar från bomben mot varandra så att vi kunde springa i takt runt, runt, runt … i gymnastiksalen. Det var mycket bena böj och armarna sträck för honom. Han var borta ett tag och vi fick en vikarie som bröt på amerikanska. För honom skulle vi spela korgboll, basket heter det visst numera. Mitt bollsinne lämnar en hel del i övrigt att önska och jag hade ingen framträdande roll dessa övningar. Ni börjar förstå, jag hade hamnat fel.

I mitt kursprogram ingick tyska. Läraren var inte att leka med. Han hade missat att Tyskland förlorade kriget och trodde förmodligen att Tyskland var en stormakt.

I alla fall, vid en lektion i börja hade jag inte lärt mig ”ich bin, du bist .. osv, utantill. Han blev så förbannad att han tog tag under min haka, nöp ihop och lyfte mig över skolbänken samtidigt som han med tysk stakattoröst skrek ut sina order om vad jag skulle göra till nästa lektion. Det fattades bara att han hade hotat med gaskammaren också. Från denna stund visste alla i klassen vad som gällde på hans lektioner. Till och med jag insåg att det fanns en poäng i att lära sig ich bin, du bist, er, sie est ist. Detta är numera min samlade tyskakunskap.

Redan i sjuan fick vi möjlighet att gå på skoldans i matsalen. Det kom faktiskt som en överraskning. Jag gjorde givetvis omfattande förberedelser med tvagning och fjäderputs i håret, dvs Brylccrem. Lämpliga kläder fanns i garderoben och jag gick med stolta steg till dansen när det var dags.

Det blev inte som jag tänkt mig. Tjejerna i åttan och nian var inte att tänka på. De tittade på oss sjundeklassare som om vi vore något skit katten släpat dit. Jämnåriga flickor kapades av långhåriga åttonde och niondeklassare när bandet började spela – tragiskt.

När det blev lite stiltje i lokalen samlades småtjejerna (lika gamla som jag) i grupper om fyra, fem stycken. Jag såg min chans att bjuda upp och gick med bestämda steg mot en utvald. Alla gruppens ögon riktades mot mig och blickarna var svårtolkade. Antingen betydde de kom inte hit eller det är ok. Ju närmare jag kom tolkade jag det som kom inte hit. Osäkerheten blev brutalt påtaglig och bara någon meter framför den utvalda girade jag, med fortsatt bestämda steg, så att det skulle se ut som att jag var på väg till något annat, bakom eller vid sidan av gruppen. Detta var fåfängt för det fanns inget bakom eller vid sidan av. Efter att ha gjort samma manöver två gånger blev blickarna lättare att tyda – kom inte hit. Man hade gjort bort sig.

I skoltidningen Spalten kunde man läsa följande ”reportage” från dansen.

”Skoldansen.

Den blev mycket bra tyckte de flesta. Åtminstone de som var popintresserade. Bandet som spelade hette The Cavemem. Elevrådsordförande Leif Kågebäck spelade in deras melodier på bandspelare, men det blev inte så lyckat därför att mycket nyfikna sjundeklassare tyckte om att prata i mikrofonen som var framsatt. I övrigt var det ganska lugnt i det hela. Rökrummet var som vanligt nästan fullt.

Dansen började klockan 7 och slutade klockan 11. Efter dansen höll somliga på och hjälpte, till klockan 11.45. Men de fick också en Festis. (Det var det värt.)”

Jag pratade inte i inspelningsmikrofonen och faktiskt lyckades jag få en dans men bara en, för att konstatera det jag redan visste att jag inte kunde dansa. När vi kom upp på dansgolvet stod vi bara där och tittade på varandra. Nej, den kvällen hade jag lätt för att glömma.

Jag hade blivit intresserad av skoltidningen tidigare och erbjöd mig att skriva en debattartikel om långhåriga pojkar. Jag kan inte i efterhand förklara infallet men tanken var kanske att sätta de långhåriga rövarna på plats. Så här löd debattartikeln (självkritik har aldrig varit min starka sida).

”Gillar ni långt hår?

Det gäller pojkar med långt hår. Tycker de verkligen att det är så snyggt så att de måste apa efter flickorna.

I Gärdsåsskolan finns det inte så många med långt hår. Men de som har det har tydligen missuppfattat att det är flickorna som skall ha långt hår. Jag har ännu inte sett någon vuxen som ser ut som nutidens siskor. Men förståndet kommer ju vid ungefär 20 års ålder, så man får väl hoppas att siskorna klipper sig när förståndet kommer.

BERNT ADETOFT”. (Observera att jag inte ens försökte dölja mitt namn.)

Artikeln fick ett enormt genomslag och jag blev känd på hela skolan, men inte på det sätt jag tänkt mig. Det var ytterst få, om ens någon, som hade lust att vara i min närhet. Jag tror aldrig att jag har haft lättare för att hålla låg profil som efter den artikeln. Nu drabbade det inte bara mig. Syrran som också gick på skolan fick det lite kämpigt eftersom hon hade en bror som var skrivkunnig. Hon hade nämligen span på en av de långhåriga rövarna och namnet Adetoft avslöjade släktskapet. Hade jag insett vad en sådan publicering innebar hade jag skrivit under pseudonym. Men skrivit hade jag. Det blev min sista artikel i Spalten.

Efter skoldansen diskuterade jag och en kamrat tragedin. Vi hade liknande upplevelser. Beslutet blev att börja på Björkmans Dansskola. Jag körde på ganska hårt och fick bra drag under galoscherna efter ett tag.

Lektionerna leddes av Philip och Filippa. Han var kort, hon var lång. Vi fick lära oss att bjuda upp, dansa med rätt fattning, tacka för dansen och följa flickan tillbaka till platsen där vi hittat henne. Det var viktigt med stil, erbjuda armen och konversera lågmält mellan danserna.

Alla var där för att lära sig dansa på riktigt och ”uppbjudningen” gick fort. Ville man dansa gällde det att snabba på annars blev man utan partner och det var inte bra. Då kom Filippa som ett skott och slet ut den senfärdige på dansgolvet. Hon var längre än de flesta av oss ”tallar” och tryckte den överblivnes ansikte mot sin barm samtidigt som hon tog hand om styrningen. Man var sällan långsam efter en foxtrot med Filippa.

Jag blev förtjust i en flicka som ”stack ut”. Hon hade svart hår och mörka ögon och var väldigt snyggt klädd. Vi träffades några gånger i stan när det inte var dans. Aldrig efter dansskolan utan på andra dagar. Hon hade nämligen bestämda förhållningsregler om när hon skulle vara hemma efter dansen.

Vi ett tillfälle berättade hon att hennes föräldrar ville att jag skulle komma hem och presentera mig. Jag hade inga problem med det utan kom på utsatt tid.

Jag borde anat att det var något lurigt, om inte förr så när jag hittat var hon bodde. Det var på Linnégatan högst upp i ett av det större stenhusen. Jag var skapligt klädd men förstod att jag underskattat dresskoden när flickan och hennes mor öppnade dörren och lät mig ta av skorna utan att ha innerskor med mig. Därefter eskorterades jag genom en rad av rum med gigantiska mattor, möbler, tavlor och prydnadssaker för att slutligen hamna i ett vardagsrum som var större än hela lägenheten jag bodde i på Tusenårsgatan.

Jag blev anvisad att sitta i en obekväm stol med stoppning på armstöd, ryggstöd och sits. Efter en stunds tystnad skrider husets kostymklädda överhuvud in iklädd en välpressad kostym och innerskorna på för att granskar mig. Vi handhälsar och frun i huset fick kila iväg för att hämta en tekanna och ett fat med någon sorts kakor.

Alltså, jag en hjälte från Kortedala skulle sitta och småprata med tjejens far, dricka te och äta torra kakor. Min annars så välsmorda käft hade inte så mycket att säga just då. 

Jag förstod det inte då men efteråt (långt efteråt) att detta var ett förhör om min sociala status. Frågorna rörde vad min far jobbade med, hur vi bodde osv. Den ”omtänksamma” fadern ville säkerställa att jag var ett gott parti för sin dotter. Resultatet blev negativt och flickan sågs inte på Björkmans igen.

De äldre danseleverna gick till Rondo efter lektionerna och jag blev givetvis sugen på att följa med.

Åldersgränsen var 18 år för att bli insläppt och jag hade inte fyllt 15 år. När någon vid ett tillfälle frågade vilka som skulle följa med repade jag mod och signalerade att jag var att räkna med. Ingen reagerade på det och den relativt stora gruppen gick. Det var kö för att komma in. Jag såg till att hamna i mitten av gruppen för att undvika vakten, betalade i kassan och hängde in rocken i garderoben. Det var första gången som jag fick en bricka med ett nummer som skulle visas upp när jag ville ha ytterkläderna tillbaka – stort.

Att komma in och se hela härligheten är svår att beskriva. Det var fantastiskt med det runda gigantiska dansgolvet, lamporna på varje bord, den belysta baren, trappan till övervåningen och stämningen. På scenen spelade Ronnie Hartley med sin orkester och hela arsenalen av instrument. Jag hade kommit till paradiset igen. I mitten av dansgolvet fanns en yta som först sänktes ned för att strax därefter hissas upp med en ny orkester, ofta åt det latinamerikanska hållet till. Det var fullt på dansgolvet och alla var glada.

När vi kommit in upplöstes gruppen från Björkmans och jag fick sköta resten själv.

Det var lite lurigt att hitta någon att bjuda upp eftersom min åldersklass inte var representerad. Det övre spannet kunde vara min mor eller mormor. Jag kommer inte ihåg om jag blev nobbad någon gång, men dansa fick jag och det gick perfekt.

Vid 23-tiden var det dags att gå hem för min del. Jag gick från Rondo till Redbergsplatsen för att därifrån åka med 7-ans spårvagn till Runstavsgatan. Denna kväll glömmer jag aldrig och det blev många besök på Rondo framöver.

Vid den här tiden fick storbanden ta ett steg tillbaka för popmusiken. Jag var lite sen med att haka på den nya trenden men givetvis hamnade jag där också.

I Kortedala spelades det, även om det inte dansades så mycket styrdans. Det bildades flera grupper som repade i källare och garage. Några band blev lokala framgångar på olika nivåer. En klasskamrat och jag gjorde också ett försök att starta ett band men det saknades sologitarrist, basist och sångare. Det blev ingen framgångssaga av det projektet.

Vi lyssnade på ”Tio i topp”  och spelade singlar på små resegrammofoner. LP-skivan och stereoljud var på gång. 

När stereon kom köptes mina föräldrar (egentligen min far men mor hade koll på att pengarna skulle räcka) Bang & Olufsen med radiodel, förstärkare, grammofon, och två högtalare. Högtalarna var för stora för att få plats i bokhyllan för där stod redan bokserien ”Det Bästa”. Det var ren vetenskapen att ställa högtalarna rätt. Bara min far var behörig att ställa in och spela på anläggningen och det tog tid innan den första melodin började ljuda i storarummet.

Första dagen var det mest testskivan som ljöd med – ”min röst skall nu komma från en plats mitt i rummet”. Min far mätte upp en punk i rummet där man skulle stå och lyssna och jag fick flytta på högtalarna så han fick det perfekta stereoljudet. Jag hade ingen förståelse för processen eftersom jag antog att man skulle sitta någon stans och lyssna och inte ställa sig på en speciell punkt i rummet. Det löste sig så småningom och ljudet hördes i hela lägenheten, oavsett var man stod.

I högstadiet ingick att göra praktik på en arbetsplats vid två olika tillfällen. Den första praktiken  gjorde jag på Svenska Fläktfabrikens ritkontor. Man var bra på att ta emot praktikanter och det var väl iordningställt med ritbord, pennor, redisstift, tusch, linjaler och vinkelskiva.

Jag fick bra introduktion och lärde mig hur ritbesticken skulle användas. Det var riktigt kul och jag hade inga problem med att komma i tid på morgonen.

Det sista jag gjorde var att färglägga ventilationssystemen i ett större fartyg. Det tog tid eftersom man inte kunde fabulera fritt bland färgerna. Varje ventilationskanal skulle ha en egen och förutbestämd färg. Det gick skapligt men jag tror inte ritningen skulle användas. Efter avslutad praktik önskades jag lycka till och välkommen åter efter ingenjörsexamen.

Den andra praktiken gjorde jag på Göteborgs Postens sätteri och det här var helt annorlunda och ännu roligare.

Här jobbade typograferna, ”goa gubbar”, och det var som typograf jag praktiserade.

Det som skulle göras var formarna för att gjuta plåtarna till morgonens upplaga av tidningen. Vid maskinerna satt typograferna och skrev texten på något som kan liknas vid en gigantisk skrivmaskin. Deras idoga knackande på tangenterna resulterade i hela sidor som man använde för att gjuta plåtar som skulle monteras i tryckpressarna. Jag fick inte göra sådana viktiga uppgifter utan stod vid ett stort bord och och plockade typer för hand till dödsannonser. Klurigt jobb eftersom typern var olika breda och kanterna skulle vara raka. Till slut lyckades jag i alla fall och fick den godkänd för tryckning – stort.

När pressläggningen närmade sig skulle allt vara klarat så att plåtarna kunde ”gå ner” till tryckeriet.

I praktiken ingick att en gång få starta pressarna till morgondagens tidning. Därför fick jag vara kvar sent en vardagkväll. Just den kvällen spelade Västra Frölunda SM-final mot Brynäs i Scandinavium och matchen drog ut på tiden med likaläge mot slutet. Det här var kritiskt. I sätteriet gjordes två alternativa förstasidor och två alternativa löpsedlar beroende på resultatet. Journalisten skrev två avslutningar på matchen och man bara väntade samtidigt som man höll kontakt med reporten på Scandinavium via fast telefon. Laddningen i rummet gick att ta på av två skäl. Det viktigaste var att få igång pressarna så att den första packen med tidningar kunde lastas på en bil och köras till Stockholm på natten, så att det fanns något vettigt att läsa där på morgonen. Alla var också fanatiska ”Frölundaiter” och bet på naglarna inför upplösningen. Så kom resultatet, Frölunda vann. Först jubel sedan högsta fart och jag tryckte på knappen.

Jag hade gärna stannat kvar på GP men charmtrollet och Fritz väntade på Gärdsåsskolan.

Det fanns en mera human tyskalärare än ”Frizen” på skolan. Han var gift med en Österrikiska och de ordnade språkresor till en ort som heter Obertrum på somrarna. Det kostade en hel del men jag åkte med bistånd av mina föräldrar.

Tanken var att jag skulle bättra på min tyska. Tyvärr missade jag det målet men kom ändå hem med nya erfarenheter. Jag lärde mig faktiskt ett tyskt ord som jag var ensam om att kunna vid en lektion med ”Fritz”. ”Das Tonbandgerät” var ordet som imponerade. Jag har inte haft någon nytta av kunskapen eftersom bandspelare inte finns längre eller är väldigt ovanliga idag.

Det roliga med språkresan var sightseeintgurerna. En av turerna gick till Salzburg. Vi åkte buss och fick en grundlig rundtur i staden. Därefter lämnades vi att själva utforska centrum under några timmar. Jag tillsammans med några andra höll ihop och jag minns att jag blev fascinerad av byggnaderna, folket och miljön. Vi shoppade också, plommonbrännvin och cigaretter för eget bruk på plats så att säga. Några souvenirer tror jag inte att jag hade med mig hem.

En annan resa gick till toppen av Grossklockner. Sista biten till toppen åkte vi linbana. Första linbanan i mitt liv.

Tyskan utvecklades alltså inte men jag hade haft kul och fått se saker som gjort ett stort intryck på mig.

Jag gick med i elevrådet och hamnade i styrelsen tillsammans med min klasskamrat och scoutkamrat. Det blev faktiskt en hel del att göra. Första uppgiften var att få fram en skoltröja, vilket redan var på gång när jag kom in i bilden. Därefter försökte vi få till en rökruta på skolgården. Vi behövda nämligen en sådan. Arbetet blev uppmärksammat och GT (Göteborgs Tidning) kom och gjorde en intervju. Det här fick positivare uppmärksamhet än min artikel i skoltidningen om långhåriga rövare. Motståndet från lärare och föräldrar var emellertid för stort och det blev ingen rökruta men jag hade visat upp mig från en helt ny sida och röka kunde vi fortsätta med bakom skolan.

För första och enda gången under min skoltid strejkade lärarna. Jag lyckades komma i konflikt med alla lärare som inte strejkade (de tillhörde en icke strejkande fackförening). Direktivet från skolan var att eleverna själva skulle leda lektioner som saknade lärare. Jag tog uppgiften seriöst och blev en flitig besökare i lärarrummet med motiveringen att jag faktiskt gjorde samma jobb som dem. Det uppskattades inte och framförallt en kvinnlig ”kollega” tyckte så grymt illa om mig att hon varnade sin flickklass för att vara i min närhet. Hon jämförde mig med några av historiens största skitstövlar berättade en av flickorna i klassen men jag lät det bero – storsint.

Mitt idoga arbete innebar att centralorganisationen för elevråd (jag minns inte vad den hade för namn) ville ha med mig till Stockholm för att gå en runda med plakat. På plakatet stod det ”vi vill ha våra lärare – inget vore kärare”. Det var mitt första besök i Stockholm och rikspressen var där.

När lärarna kom tillbaka var det stor samling i aulan och rektorn höll tal. Göteborgs Allmänna Skolstyrelse hade låtit trycka upp böcker som skulle tilldelas elever som gjort särskilt storartade insatser under strejken. Jag fick ingen bok, något jag kunde leva med. Några timmar efter ceremonin blev jag anmodad att gå till rektorsexpeditionen utan att vetat vad saken gällde. Då visade det sig att en bok som delats ut till en flicka i klassen med lärarinnan som varnat sina elever för mig hade mitt namn snyggt inskrivet i början av boken. Rektorn tog fram boken och slängde den på skrivbordet med orden ”den här var visst till dig” och därefter fick jag lämna expeditionen. Han applåderade inte.

Familjen Adetoft hade hund ett tag. Det var en chow chow som såg ut som en liten björn med blå tunga. Jag kommer inte ihåg varför vi skaffade hund men vill minnas att min far och syster var drivande i frågan.

Enligt min version var det syrran som påtagit sig att ansvara för hunden och hon hävdar än idag att hon tog det ansvaret.

Vi var på några utställningar men det rann ut i sanden. Vi var ingen hundfamilj och efter några år hade mina föräldrar gjort sig av med Nalle, han kallades så.

På skolan diskuterades om man skulle konfirmera sig eller ej. I mitt fall var det aldrig någon diskussion, konfirmation var en självklarhet. Jag kommer inte från något religiöst hem men konfirmeras skulle man, det hade alla i släkten gjort.

Bibelstudierna som ledde fram till sakramentet har jag inget minne av. Det roligaste som hände var en gång när vi stod utanför Allhelgonakyrkan och väntade på att bli insläppta i helgheten. Då lyckades några försigkomna lärjungar att ställa sig på varandras axlar så att de kunde greppa repet till kyrkklockan och få den i svängning varvid en klar klang ljöd över Citytorget. Jäklar vad snabbt prästen kom ut för att sätta stopp för tilltaget.

Till konfirmationen fick jag kostym, klocka, klackring och gratulationer. Släkten, 4 stycken, kom och den tidens familjemiddag serverades. Middagen bestod av stek, kokt potatis, brunsås och gröna ärtor, allt serverat på finporslinet i storarummet. Till maten dracks det rödvin och jag fick under högtidliga former öva inför nattvarden nästa dag.

Så var det presenterna – jag skulle snart fylla 15 år och börja köra moped. Vi hade redan en sådan i familjen som köptes till syrran när hon fyllde 15 år. Hon åkte sällan så det var bara att ge sig ut. Det var en Puch Alabama. Coolhetsfaktorn var låg men den var okej. Skulle man imponera var det Zundap eller Puch Dakota som gällde.

Tillbaka till presenterna. Min fars kusin hade köpt den tidens bilhjälm, en fullständig katastrof. Den såg ut som en halv fotboll beklädd med ett pepitarutigt tyg, liten skärm i samma tyg och en hakrem. Alla tyckte att det var en genialisk present för en mopedist och undrade hur han kommit på idén. Det undrade jag också. Det här var värre än kepsen som jag skrivit om tidigare.

Ni kan ju tänka er, först en Puch Alabama med låg coolhetsfaktor, sedan jag i trenchcoat (hade lite udda klädstil) och därtill en halv fotboll med skärm på huvudet. Föreställ er när det ekipaget kom till Kortedala Torg eller kiosken på Kalendervägen för att imponerar på … ja, vilka nu det kunde vara.

Efter konfirmationen tänkte en kompis och jag, med fotbollen på huvudet, åka moped till Kungälv. Vi kom till Surte. Detta var innan motortrafikleden och kompisen körde ner i vägrenen och välte. Jag körde bakom och hann inte bromsa utan körde över honom. Efter att ha kontrollerat status på honom konstaterade vi att han i alla fall inte hade några livshotande skador. Därefter kontrollerade vi hans moped och den var tilltygad men gick att köra. Vi bestämde oss för att åka hem igen.

Nu något helt annat – tjejer och killar var ihop under skoltiden. Det var inget märkvärdigt med det. I de yngre åldrarna varade relationen från några timmar till några dagar. I högstadiet blev relationerna mera permanenta. Nu pratar vi veckor och månader. Man hade sällskap.

Jag hade sällskap under större delen av nionde klass med en och samma tjej. (Det här är min version.) Vi var ute och dansade varenda helg, mest Kungsgillet och Vågen. Vi hade enormt kul tillsammans. Jag hade en bra skolning i hur man skulle bete sig i sådana här situationer från tiden på Björkmans. Där ingick vett och etikett i fråga om nya relationer med sikte på framtiden. Jag gjorde allt rätt men det tog sig inte av någon outgrundlig anledning. Kanske hade hon sett mig på moppen med den pepitarutiga fotbollen. I så fall kan jag förstå det.

Skolarbetet gick lite upp och ned men efter ett enskilt samtal med charmtrollet i slutet av sjuan insåg jag att det inte var jag som bestämde. Jag skärpte till mig och började göra läxorna. Det gav resultat så till vida att jag inte blev underkänd i något ämne. Lite kul att mitt bästa ämne var hemkunskap. Synd att jag inte minns något från dessa lektioner. Jag blev förresten till och med klart godkänd i svenska trots min första uppsats.

Jag var ganska obekymrad över vad som skulle hända efter skolan och ”flöt omkring” i min egen lilla bubbla som enkelt beskrivet var skolan, järnaffären och något dansställe i Göteborg. När plötsligt tiden på Gärdsåsskolan var slut kom det nästan som en överraskning. Under de tre åren hade jag hunnit med att göra många roliga saker som tyvärr inte ingick i kursplanen. Normalt hade vi fyra alternativ efter skolan gymnasiet, fackskolan, yrkesskolan eller börja jobba. Jag gjorde ett annat val.//BA