För sista gången skall jag åka till ”jobbet”. Inte för att jobba utan för att sluta jobba.
Jag är i grunden kritisk till att hänga kvar i yrkesrollen när ”bäst föredatum” passerats. Nu har jag ändå gjort det, vilket är lite irriterande men jag har mina skäl. Om några timmar är det i alla fall slut på 53 år i arbetslivet, varav tolv på WSP.
Skönt – ja, men jösses vad jag kommer att sakna det.
Resan går från Bollnäs till Stockholm med ett stopp på Preem Gävlebro. Jag är noga med förmiddagsfikat. Det finns ingen tid att passa så jag drar ut på tiden och äter varm beagle med skinka, ost, senap och kaffe. Det passar bra idag.
Arenavägen är målet. WSP har varit en bra arbetsgivare och tålmodigt supportat mig även när jag inte förtjänat det. Det har varit roligt att jobba i ett stort konsultbolag men nu är jag klar.
Som avgående konsult ryms jag i en plastpåse med dator, passerkort och undertecknad uppsägning.
Mottagningskommité saknas, inga tal och ingen guldklocka. Istället för ryggdunkar och applåder råder ödesmättad tystnad i entrén. Det är jag och receptionisten. Hon är förvarnad och frågar om det är jag som är Bernt. Vi småpratar och jag önskas lycka till med livet som pensionär.
När ytterdörren slår igen bakom mig har jag ingen access till kontoret – sista uppdraget är avslutat.
Den obligatoriska avslutningslunchen enligt personslhandboken blev inte av bl.a. på grund av corona. Anette och jag stannar i Bälinge på vägen tillbaka och går in på Zurafa (Giraffrestaurangen). Biff Rydeberg för mig och spagetti för Anette.
Maten är bra men man är bättre på Calzone. Jag har testat den.
Min framtid finns på ett litet torp i Hälsingland. Vad som kommer att hända där är inte skrivet i stjärnorna, det finns en plan.//BA