Under Ytan

Nu är vi på Mobackes i Bollnäs, mindre än 6 kilometer från torpet där jag bor. Från slutet av november och hela december pågår deras Amaryllisutställning. Det här är inte bara en utställning, det är en upplevelse också.

Temat 2021 är ”Under ytan”.

Sju undervattenmiljöer är skapade med 1000 amaryllis och flera andra snittblommor och krukväxter. Det här är en stor händelse i Hälsingland och alla kommer hit, nästan i alla fall.

I detta inlägg tar jag er med på en rundtur och berätta vad jag upplever när jag går runt bland amaryllisarna.

Miljöerna inleds med Mobackes introduktionstext följt av några bilder. Efter bilderna kommer mina kommentarer.

Längs en amaryllisprydd gång leds vi fram till ”Havsguden” – pampigt mottagande. Bra start.

Havsguden

Poseidon, Neptunus, Trioton, Njord – Kung över haven – Hälsar dig välkommen till vår Amaryllisutställning.

Han är Guden som styr över havet, vindarna och undervattenströmmarna – Och hans humör speglar sig i havets yta.

Det geniala eller fullständigt naturliga är att blommorna utvecklas under tiden som utställningen pågår. Det är inte samma utställning i början som i slutet.

Havsguden må ha många namn men i min värld är det den grekiska mytologins Poseidon  som gäller.

Det kommer sig av att Carl Milles staty Poseidon är ett landmärke i Göteborg, min hemstad. Jo jag vet att jag bor i Bollnäs men jag kommer från Göteborg.

”Min” Poseidon är mera ekivok. Hade Mobackes satsat på samma gud som Carl Milles hade det förmodligen blivit lika mycket rabalder i Bollnäs som i Göteborg när statyn avtäcktes 1931. Stadens borgarkvinnor ansåg att den hade för långa ben och var alldeles för vågad.

Tjärnen

”Det vackraste tjärnet i skogen, låg ensamt och tyst och klart, och växlade blickar med solen, och drömde så underbart”, skrev Gustaf Fröding.

En tjärn är resterna efter en tidigare sjö som vuxit igen när våtmarken runtom bildades. I tjärnen är vattnet ofta klart och surt.

I Hälsingland finns det hela 3084 sjöar, den allra minsta kallas Häxtjärn och ligger i Ljusdals kommun.

Ett stort tack till Gunnar för den fantastiska storgädda han skapat till vår tjärn.

Albert Viksten – Hälsinglands egen författare var inte lika munter som Gustaf Fröding när han tittade ut över en sjö. Det fick honom att skriva boken – Tankar vid en dödsdömd sjö. Bakgrunden var vattenregleringen till förmån för vattenkraft. Med regleringen insåg Albert att det var slut på livskraftiga sjöar och han fick rätt. Artrikedomen var större innan naturtillgången vatten exploaterades.

Tjärnen vi ser är kanske den Albert Viksten såg framför sig vid en dödsdömd sjö.

Dominanten gäddan har här en given plats. Inte för att jag vill skryta men jag har faktiskt varit med och dragit upp en sådan klump på dryga åtta kilo. Det är en av mina häftigaste fiskeupplevelser. Jag berättade detta vida omkring i bygden, men det skulle jag inte gjort. Storgäddan skall släppas tillbaka enligt något lokalt regelverket. Anledningen är att den äter smågäddor och då överlevde fler öringar osv. Jag köper inte resonemanget men det finns ingen anledning för mig att diskutera detta med bygdens gäddkramare.

Isen

Arktis yta är lika stor som Afrika. Här är havet otroligt rikt på fisk och många fascinerande djur lever här.

Isbjörnen som kan simma 50 mil i det kalla vattnet och den gigantiska grönlandsvalen som kan bli 200 år gammal.

Våra istäckta poler smälter med oroväckande fart och påverkar hela vår planet. De senaste årtiondena har satelliter visat att isarna smälter allt fortare och kalvar isberg större än Gotland.

Redan år 2050 beräknas Arktis vara isfritt på somrarna och 1/3 av isbjörnarna dött ut av svält.

Trots det karga islandskapet har en vit amaryllisgrupp och girlanger som liknar iskristaller hittat hit.

Det råder alltså domedagsstämning på Arktis. Till detta kan vi lägga att det kliar i fingrarna på exploatörer som kommit på att det under isen finns gigantiska tillgångar i form av utvinningsbara mineraler. Man bara väntar på att börja borra och då är det definitiv slut med både nord- och sydpolen.

Jag har inte varit i dessa trakter men en bror till min farfar deltog i en norsk expedition på Antarktis. Av en olyckshändelse snärjde han in sig i hundspannets linor när hundarna satte fart och fick en svår fraktur på ena benet. Han opererades två gånger men blev ändå halt. Jag vet inte om det var till någon glädje men han fick en plats uppkallad efter sig på Orvinfjella, mitt i ingen stans.

Kelpskogen

Kelp växer i stora undervattenskogar i kalla hav, bland annat utanför USAs västra kust, Sydafrika, Nya Zeeland och Norge.

Brunalgen Jättekelp kan bli 50 meter hög och växer 60 cm på en dag, det är en av de snabbast växande organismerna på jorden! Kelpskogarna absorberar flera miljarder kilo koldioxid och hjälper till att rena haven.

Kelpalger har många användningsområden bland annat som smaksättare i buljong, förtjockningsmedel som gödsel och biogas.

Det här är skön floristisk konst när den är som bäst. Jag testar att gå in i ”skogen” och får en känslan av att vara mitt i.

Jag har inte varit i någon Kelpskog trots att jag i slutet av 60-talet skaffade mig dykarcertifikat. Certifikatet tog jag i en bassäng någon stans i Stockholm. Det roligaste var en haveriövning där tre fullutrustade dykare saboterade dyket för oss aspiranter under ganska lång tid. Syftet var att utröna hur coola vi var och kunde att hantera svåra situationer och stress. Jag fixade det.

Mina framtida dykningar ägde rum i skärgården kring Väddö och uppdragen var mestadels att leta reda på draggen åt fritidsskeppare som av outgrundlig anledning kastat dessa i sjön.

Vraket

”Kom an kom an pirater, med era bomber och granater, och fasliga pistoler, med krut och kulor i…”

Ingen annanstans i världen finns så många välbevarade trävrak som i Östersjön. Tusentals vrak har rapporterats in som härstammar från stenåldern och fram till vår tid, och ännu är alla ej funna.

Det är den speciella miljön i vattnet som bevarar vraken i nästan perfekt skick.

Ett stort tack till Antikretroloppismöbler för lån av rekvisita!

Jag har stor respekt för vrak eftersom de bär på ett öde som sällan är romantiskt. Eftersom vi är i Bollnäs leder tankarna till Ydalekatastrofen på sjön Varpen 1896.

Det fanns en dövstumskola i Bollnäs och när eleverna återvände från sommarlovet skulle de göra en utflykt till en ö i Varpen. Skolan hade hyrt in ångbåten Ydale som bara kunde ta 22 personer. Flickorna fick åka först. Ombord när olyckan inträffade fanns maskinisten och hans son som skötte ångpannan, skolans rektor, hans döva fru, 2 lärarinnor, husmor, tretton döva flickor och två döva pojkar.

Båten passerade två flytande timmerupplag på väg ut till ön. Mellan upplagen fanns, en halv meter under vattenytan, en avsågad dykalb – en kraftig pelare av stockar som använts för att förtöja båtar. Ydale körde rakt på dykdalben, kantrade och sjönk. Ett fyrtiotal båtar kom till undsättning men för de flesta av passagerarna var det för sent. 15 människor omkom vid olyckan.

Artikeln om olycka är hämtad från Sveriges Dövhistoriska Sällskaps tidning.

Marinergraven

Utanför Japan och Filippinernas kust ligger ligger Marinergraven, havets djupaste punkt.

11 000 meter under havsnivån är det mörkt och tyst. Trycket från vattnet är stort och det finns nästan inget syre, ändå myllrar djuphavsgravarna av liv!

Här lever bland annat mikroorganismer, sjöstjärnor och djuphavsmarulkar ….

Mer än 80% av haven är fortfarande outforskade. Fler personer har varit på månen än på havets djupaste botten.

Djuphavsmarulkens ”lampa” som egentligen är en Amaryllis sitter där inte för skoj skull utan föreställer marulkens ”spaningslampa” som används för att hitta byten i mörkret.

Korallrevet

”En fjärdedel av allt marint liv finns i korallreven trots att reven upptar mindre än 1 procent av havet yta.

Korallrev finns i alla större hav. de mest kända reven finns i Stilla Havets varma vatten men det finns även kallvattenrev djupt ner i t.ex. Medelhavet. Sveriges enda korallrev finns i Kosterhavets nationalpark.

De senaste 30 åren har ungefär 50% av världens korallrev dött till följd av bland annat försurning, överfiske och klimatförändring.

Detaljerna är så många att man måste komma tillbaka flera gånger eller stanna kvar länge för att upptäcka allt.

Kelpskogen är fortfarande min favorit men korallrevet är den mest detralrika undervattensmiljön på hela utställningen.

Jag kommer ihåg när jag första gången fick se korallreven på svart/vit TV. Det var pionjären Jacques-Yves Cousteau som tog in livet ”under ytan” till våra vardagsrum på 60-talet.

Filmen neda har inte Cousteau gjort. Sådana kameror fanns inte på hans tid.

Tack för att ni följde med ”under ytan”. Nu är det dags för en fika.

//BA