Uppladdning inför vintern på Kreta

Då var det dags att åka på semester – eller förresten, kan man åka på semester när man är pensionär? Jag googlar och ”semestern finns för att du ska kunna få tillfälle att vila och återhämta dig” – alltså, jag vare sig kan eller behöver ha semester. Det blir en utlandsresa.

För min del skall det finnas något att göra när vi är ute och reser. Därför tar jag med min nyinköpta analoga almanacka för 2023. Den skall iordningställas för att undvika framtida felplaneringar och missade (bortglömda) högtidsdagar.

Dessutom tänker jag, efter moget övervägande, att resa med liten packning. Det innebär att kameran med tillbehör och ”järnstativ” får vara kvar hemma, totalt 7 kilo. I stället har jag mobilen och en selfiepinne till hjälp för att dokumentera resan. Jag tror att det är första gången på 30 år som jag åker naken, dvs. utan riktig kamera – djärvt eller korkat återstår att se.

Resmålet är Kreta, Agia Marina på nordkusten. Det är sista veckan i oktober. Sent om man vill vara säker på sol men jag hade inte koll i den digitala almanackan och var upptagen med något annat när vi borde åkt så det fick bli den vecka det blev.

Allt går bra och kl. 03.30 glider vi in på Arlandas parkering Beta. Det är förbokat och betalt, bara att rulla fram till bommen som skall öppnas automatiskt men det gör den inte. Det står på bokningen och på automaten att man inte skall trycka på knappen utan ringa till parkeringsbolaget. I stunden blir det för krångligt för mig så jag trycker på knappen, en biljett kommer ut och bommen går upp, så var det klart. Jag får fixa så vi inte behöver betala dubbelt när bilen skall hämtas ut om en vecka. Jag är bra på att lösa ett problem genom att skapa ett nytt. Det är därför jag alltid har något att göra. Resten av resan går utan störningar och planet landar på Chanias flygplats enligt tidtabell tidigt på eftermiddagen.

Efter kaffe med croissant dag två gör vi något som vi inte brukar och går på informationsmötet för nyanlända turister. Vi ser ut att bli själva på mötet men efter några minuter kommer två damer som inte hittat, trots att alla fått en karta. De är välbehållna och glada och mötet kan fortsättaa. Fyra turister har slutit upp – var är alla andra undrar jag.

Efter ytterligare 10 minuter dyker det upp en karl som ursäktar sin sena ankomst med att det var problem med att lämna barnen med sin mor. Det är svårt att få ihop hans berättelse men jag ställer inga frågor. Det gör emellertid de sent anlända damerna. Vi pratar om en gosse eller flicka i 3-årsåldern och ett ännu mindre barn som inte kan gå för egen maskin. Fadern är underhållande och det blir en stunds ”barnprat” mellan honom och damerna. Plötsligt dyker 3-åringen, med napp i munnen, upp. Han/hon måste ha rymt från mamman. Pappan rusar iväg och kommer inte tillbaka. Nu är vi fyra igen.

Samtidigt som vi får all nödvändig information för vistelsen tar Linda ett svep över Kretas historia med krig och ockupationer, den Grekisk-ortodoxa kyrkans betydelse och hur släktingar, bekanta till släktingar och bekantas bekanta hänger ihop. Alla kommer när det dukas upp till fest. Vi pratar om flera hundra gäster ibland. Alla gåvor registreras för att hålla koll på vem som gav vad och vad man själv skall ge när man blir bjuden i retur. Det här tycker jag är spännande och funderar på om något liknande kan få plats i min nya analoga almanacka. Det finns faktiskt blanka sidor längst bak som jag inte fyllt ännu men det blir inget av med det.

Storytellingen (Linda är en lysande berättare) fylls på med mycket bra information om var och vad man kan äta, se och göra. På frågan om bästa stället att hyra bil (det är inte jag som frågar) svarar Linda bixtsnabbt – hos mig, med en förklaring. Det finns många biluthyrare med olika avtal men hyr man av resebolaget (Linda) ingår allt som skall ingå och händer det något med bilen eller en själv är det bra att ringa så kommer hjälpen.

Linda älskar Kreta och har en Facebooksida med en hel del följare och jag förstår varför, hon var mycket kunnig och underhållande.

Mot slutet av genomgången kommer bomben – Saluhallen i Chania är stängd för renovering. Den är inte bara lite stängd, man har blåst ut hela hallen. Det enda som står kvar är väggarna. Jag som älskar saluhallar och hade sett fram emot att ”bara vara” i denna historiska oas, byggd 1903, för att testa fotografering med mobilen och äta gott. Jag bryter inte ihop men det var inte bra.

Det finns andra ställen, lädergatan, knivgatan, fiskhandlare osv, men det är inte som i en sauhall.

Via Facebook får vi reda på att en barn- och ungdomskompis till mig också finns på Kreta. Han och hans fru bor bara 6 km från vårt hotell. Vi beslutar oss för att gå dit. Sist vi träffades var i Stockholm på Nalen men det är många år sedan och detta tillfälle måste gripas i stunden eftersom de åker hem senare på kvällen.

Det finns bara en väg att gå och det är samma väg som all trafik till och från Chania väljer. Jag stannar till en stund för att titta på en fotograf som fotar en modell (tror jag) utefter kusten. Ytterligare fem personer medverkar men jag begriper inte med vad. Å andra sidan används riktiga kameror och en sådan med teleobjektiv hade varit bra att ha just här.

I väntan på att min kamrat skall dyka upp dricker vi ”vitt”. Det skulle jag inte gjort för en månad sedan innan jag kände till mitt anlag för gikt. Jag har medicin med mig men tar ändå inga risker.

Det blir ett uppskattat möte för oss alla. Som vanligt tar jag en gruppbild eftersom jag samlar på sådana. Här hade det varit bra med ett riktigt stativ. Min arm stjäl bilden.

Vi bor på ett litet lägenhetshotell längs turistgatan bland alla andra hotell, Supermarket, biluthyrare, nagelskulptörer, och restauranger. Rummet är bra och det finns ett pentry vilket är viktigt för mig. Det tillagas inga stora måltider med frukosten fixar jag, det är inte så svårt. Yoghurt (grekisk), valnötter, honung och ett litet glas ingefärsshot som vi har med oss hemifrån. Det blir några luncher också – bl.a. Krickelinare, vitt formbröd som jag gör ett hål i där ägget steks. På detta lägger jag ost, bacon, ost, ett bröd till och överst ”hålet”.

Porträttläget på mobilen är bra till matbilder.

Frukostbordet blir fullt eftersom almanacksprojektet också skall få plats. Att dörren till toaletten står öppen på bilden ovan beror inte på mobilkameran, sådant skall man som fotograf se innan bilden tas men det gjorde jag inte just då.

Första dagen är Medelhavet lite tjurigt men det lugnar ner sig och vi kan bada. Stormen dagarna innan vi anlände förde upp mycket småsten och annat bråte på stranden. Jag har faktiskt känsliga fotsulor. Det är ett släktdrag som jag inte går närmare in på nu men mina badskor hade behövts. Dessa fick tyvärr stanna hemma tillsammans med kameran. Att bada med ”pisskälkarna” (vi kallar det så hemmavid) är inte så enkelt som man tror. Jag försöker spänna fast ”kälkarna” med tårna men får kramp i portvinstån och de åker av och flyter snabbt iväg bland vågorna i vinden. Med mina känsliga fotsulor mot stenarna på botten och mobilen på ”pinnen” i ena handen är de svårfångade.

Solen går upp vid 6-tiden och då är vi på plats för att utnyttja ljuset som är speciellt i både solupp- och nedgång – vackert.

Maten är bra och tack vare Linda vet vi vilka restauranger som serverar grekisk mat. Fastfood finns över allt och det behöver man inte leta efter. De bästa grekiska köken ligger på östra hamnsidan i Chania och där pratar hovmästarna (inkastarna) alla kända språk. Han frågar var vi kommer ifrån på engelska och byter obehindrat till svenska när jag svarar. Jag var sugen på att säga Finland men insåg att det inte skulle fungera om han pratade det också.

Redan innan vi åkte hade jag bestämt mig för vad jag skulle äta från det grekiska köket. Det jag inte fick i mig var glödstekta sardiner som ersattes med Angusburgare, lite fusk men burgaren var bra.

Som alltid provar jag Calzone. Menyn skvallrar inte om att pizzans heliga gral finns att tillgå. Servitören får komma och förklara att man först väljer pizza och därefter bestämmer om det skall vara som Calzone. Det här är inte ok – en Calzone är en Calzone och består av tomatsås, skinka och mozarella – inbakat. Jag har varit med om något liknande i Grekland för några år sedan och det var en total katastrof, men vilken överraskning. Den här presentationen överträffar det mesta. Jag kan till och med ha överseende med att spegeln av tomatsås lyser med sin frånvaro och oreganon är som bortblåst. Den får 4 degar av 5 i min bedömningsskala.

Lokalbussen längs kusten fungerar bra, men det gäller att synas om man vill åka med. Det har Linda berättat. Jag vinkar med båda händerna, hoppar och tar ett steg ut i vägen och den stannar för att ta oss med till Kolimbari, en liten kustort som kan vara kul att se. Här försöker jag få tag i glödstekta sardiner men misslyckas. (Det var här Angusburgaren kom in i bilden.) Fiskare och fiskebåtar finns men inga genuina restauranger som serverar sadiner. Utsikten var å andra sidan fantastisk i det strålande vädret.

Vi har fått reda på (Linda igen) att Mikos Theodorakis fått sin sista viloplats i en by uppe i bergen bara några kilometer från Agia Marina – vi går dit. Jo då, kyrkogårdens största grav har inskriptionen Mikos Theodorakis. Kompositören, folksångaren, aktivisten och politikern hade ingen enkel resa till sin grav på grund av att släkten ville att han skulle ligga på fastlandet. Hädanfärden fick avgöras i domstol och där vann han sin sista strid tack vare ett väl formulerat testamente. Hans musik hörs inte så ofta nu, men på Spotify finns hela repertoaren för den som vill lyssna på Zorbas dans eller duetterna med Arja Saijonmaa.

Byns kyrka är öppen och jag kliver in. Det är enkelt att fotografera i kyrkor med mobilen, till och med lite tråkigt eftersom mobilens artificiella intelligens gör allt jobb. Jag tror att Nikonkameran och järnstativet måste följa med på nästa resa så jag får jobba lite mera.

Kaffet, framförallt förmiddagskaffet klockan tio är viktigt. Här kan man få espresso med croissant och det dricker vi varje dag. Jag ser att man har gigantiska croissanter och testar, men det var ingen ”höjdare”. Den hade mera karaktären av vetebulle – så är det, ”mycket vill ha mera och helvetet blir aldrig fullt” men jag lärde mig läxan och återgick till originalet resten av veckan.

I Chania valde vi Starbuck efter maten och det finns inte så mycket att säga om det. Däremot avslutade vi med grekiskt kaffe på flygplatsen innan avgång tillbaka till Sverige. Det visade sig att kaffemaskinen gått sönder och man kunde endast erbjuda iskaffe, vad nu det skall vara bra för, och grekiskt kaffe. Det grekiska kaffet är oprövat för mig och det hade inte gjort något om det förblivit så. Det här giftet borde förses med varningstext. Jag var tvungen att gå in på toaletten och kolla i spegeln om tänderna satt kvar efteråt.

Almanacksprojektet är i hamn med 26 inlagda födelsedagar varav en 90-åring (min mor), en 50-åring (min son) och äldsta barnbarnet som fyller 25 år. Detta kommer att fungera 2023 och jag kommer inte att missa bröllopsdagen. Det har också fått plats en årsplan med ett 15-tal spännande projekt, en sida för vedåtgång och en sida för att notera när det plogas och sandas längs byvägen hemma. Jag är sekreterare i vägföreningen och det förväntas att jag håller koll på sådant.

Kameraprojektet är jag nöjd med men nästa gång blir det ”en riktig kamera och stativ”. Inte för att mobilen varit dålig utan för att jag gärna bär omkring på 7 kilo extra för att få den perfekta bilden.

En vecka på samma ställe är tillräckligt. Vi har sett det som gick att se och ätit det vi hann med. Det har blivit några överraskningar och vi har vilat och återhämta oss. Det blir inte bättre än så här. Dags att åka hem och lösa ett problem – få ut bilen utan att betala extra.//BA